Coach

Jag har fått en coach. Det har gått några ggr med möten nu, och det är ganska… intressant. Jag är skeptisk till coacher i allmänhet, men det här är ändå lärorikt och intressant. Och det är lite som terapi, man får ju prata om sig själv (mmmm) ganska mycket. Idag tog vi upp värderingar och vad som driver en. I mitt fall – Ständigt lärande, integritet och självständighet. Sedan diskuterade vi om det alltid nödvändigtvis är något bra att vara driven av dessa – i mitt fall hade jag gärna släppt på självständigheten (det gjorde lite ont att ta med den, men jag tvingades ju inse att jag är väldigt styrd av självständighet, även om jag faktiskt tycker att det inte är särskilt bra, eftersom jag drar ”kan själv” in absurdum) lite. Hur man jobbar med att släppa in människor. Det var intressant. Fick lite övningar kring det också. Samt kring välbefinnande, som är ett annat sådant område jag skulle vilja jobba med. Hur jag hittar ett slags välbefinnande som är kopplat till både fysiskt och psykiskt välbefinnande – och hur de hänger ihop.

Sedan pratade vi länge om att göra saker till 100% kontra 90% och om 90% faktiskt räcker. Eller om det är omvärlden som ställer kraven på de där resterande 10%. Ibland tror jag det är så. Ibland inte. När är man egentligen klar? Sådana saker. Jag kom till lite insikter ändå kände jag. Och det var inte kanske nu en sten som föll, men den sitter betydligt lösare än tidigare. Jag ska tänka på detta lite mer. Det tornedalska arvet. Starkt här.

Det jag tycker om med coachningen är att jag också får livspusselcoachning (huuu), och jag tänker att jag nog inte bara blir en bättre chef (i ärlighetens namn tycker jag att jag är en ganska bra chef, även om det finns områden jag pekat ut som jag vill jobba med) utan en bättre familjemedlem och kanske i förlängningen människa. För jag blir ju liksom inte en annan person när jag går till jobbet, även om man så klart har ett jobbjag. Men det jag tycker är jobbigt är ungefär det samma för mig som privatperson kontra arbets-Johanna. Så, ja. Jag tror det blir bättre. Jag har blivit lite bättre. Sakta. Tror det är bra att det tar tid. Förändringar på djupet osv.

Hör! Låter som en coach redan efter ett par månader!

Det blir nog bra. Nu ska jag rusa hem till mina barn, är ensam med dem denna vecka.

Continue Reading

Saker jag sett den senaste tiden

Tycker att det varit mycket bra nu, på bio och teve. Har sett massa fint på bion i byn (som är skitbra säger jag helt opartiskt eftersom Daniel är med och sätter repertoaren) i höst till exempel. Både ”Once upon a time in Hollywood” och ”Hasse & Tage – en kärlekshistoria”. Den sistnämnda var vi faktiskt och såg med ungarna eftersom både T och E har koll på, och gillar, gänget runt Svenska Ord (det finns en anledning till att vår katt heter Lena Nyman om man säger så). Nu tror jag i ärlighetens namn att de var en smula för små för dokumentären, men de satt igenom den i god anda ändå, och saker fastnar. Mer än man tror.

Jag tyckte mycket om den. Tyckte den gav en fin bild av hur otroligt politiskt de jobbade, på ett sätt jag också kan sakna. Ibland är jag som en gammal jävla sverigedemokrat i det, men vissa saker VAR faktiskt bättre förr. Det politiska klimatet inte minst. Pålästa, kunna argumentera (någorlunda) hederligt osv. De små uppslagsnissarna  i form av pressekreterare och assistenter och ”pojkar” (jmfr ”Erlanders pojkar” och senare, ”Palmes flickor”) som satt i kulisserna med små luntor istället för att algoritmgoogla nåt som passar med ens världsbild precis innan sändning.

Once upon… vill jag se igen. Den var så… Tarantinosk! Bra tryck på splatterscenen i slutet. Som vanligt splatter. Som vanligt helt världsfrånvänt sexistisk, handlar även inte alls om Sharon Tate och Manson vilket den påfallande ofta marknadsförs som, utan snarare om ett Hollywood i förändring, eller kanske en tidsanda i förändring, manifesterat via förändringen inom filmens värld. Brad Pitt är magnifik, Leo magnifik.

Sedan förstås ”Succession”. Som jag läste nåt om häromdagen bara, typ att inte Sverige förstått att det är satir och ska vara roligt samtidigt och jag bara HAHA, pga det är väl inget nytt med dramedygenren? Även vi i Sverige har sett och förstått sådant förr, och om inte annat så fattar man ju det pga man skrattar rakt ut under varje avsnitt av Succession samtidigt som det gör ont i kroppen av det man ser. Så nog har även svenskarna förstått att det är menat att vara roligt samtidigt som det är hjärtskärande/skämskudde/politiskt. En bra serie är det i alla fall. Jag och min kollega diskuterade vem i Successionsyskonskaran man var, och jag kom fram till att jag = Shiv eller Roman. Hon = Kendall. Som jag beskrev honom, ”död inombords, och med jättestora hörlurar, vill vara cool på MC men vågar inte köra själv”. Roman och Shiv är ju bara perverterade dårar som är vana att få sin vilja igenom.

Jag råkade, pga kunde inte sluta, titta ensam på ”Euphoria”. Skulle stoppa efter två avsnitt för att D skulle komma ikapp men det var stört omöjligt. Bingade hela serien på en dag. Skitbra! Också mörk, inte ett dugg rolig. Fint skådespel. Bra och trovärdiga karaktärer. Skapar en vilja att låsa in sina barn och släppa ut dem efter att de fyllt 40 (som om det skulle hjälpa).

Nu håller jag på med ”The Deuce” s03 och ÄLSKAR Maggie Gyllenhaal i den serien. Hon har ett sådant släpigt förföriskt förhållningssätt till tillvaron. Man liksom bara sugs in i hennes rollfigur.

Och så tittar vi på Josephine Bornebuschs nya serie för Viasat – ”Älska mig”. Tycker fantastisk och trovärdig dialog för en gångs skull i svenska serier. Det är man icke bortskämd med, inte när det inte rör sig om komedi/slapstick. Jättefin! Finns bara tre avsnitt än så länge.

Eftersom vi då älskar Lena Nyman i vår familj, så tog vi oss an ”Ronja Rövardotter” pga bättre att börja där i hennes filmkarriär, än med Nyfiken-filmerna pga en är sex, och en är nio år i familjen. Det var ju då en film som inte alls åldrats med välbehag. Vidriga härskartekniker med psykiska övergrepp från föräldrar (”jag har ingen dotter”) unken jävla kvinnosyn – kasta ruttna äpplen i väggen precis över Lovis huvud när hon skurar deras borg etc osv. Ganska många ”tig kvinna!” förekommer. Har läst den boken med Tage och då var vi mest frustrerade över det långsamma tempot (BARA sida efter sida med naturskildringar). Nu blev jag provocerad över allt unket svammel som syntes i filmen. Men det var väl så, då. En annan tid. Det var en film för amatörer slog Ejda fast efteråt. Extra roligt att hon även identifierade Romeo och Julia-temat som ju faktiskt finns i den berättelsen, ”det är alltid en massa familjer som bråkar när folk blir kära”, varpå vi diskuterade just Romeo och Julia och hur det legat till grund för andra historier på samma tema. Himla kloka och roliga ungar man har, ändå. Det är kul att kolla film tillsammans med dem och diskutera deras reaktioner på det vi ser.

Det var väl lite sådant jag sett i höst. Nu väntar jag på att Ex on the beach ska börja, mmmm.

 

Continue Reading

Köperiet

Såg att Annahita pratade om sitt köpfria år och vad som ska komma sen. Jag inledde ju året med att lova att köpa bara begagnat/på rea, men faktum är att jag bara köpt begagnat, undantaget en kjol. Det har varit väldigt enkelt och jag tänker jag ska fortsätta året ut (det skulle vara ett kvartal men det har gått så bra att jag inte haft några som helst problem att fortsätta). Nästa år vill jag nog ändå kunna köpa något mer nytt, kanske max fem nyinköp tänker jag. Eller kanske tre. Och skippa reagrejen. Har fått mycket fint för små summor i år. Somligt helt oanvänt! Men det tar ganska mycket tid att leta rätt på saker. Det är ju nackdelen.

Nu måste jag sluta skriva, mår illa på buss, hej.

Continue Reading

Nog nu

Gick upp på hästryggen och insåg att det får vara nog nu. Måste skaffa kondis för att orka. Har googlat vettiga program för ryttare och hur man ska tänka. Stel blir man, så tillbaka med yogan för det första. Mage och rygg och sätesmuskler behöver man, så styrketräning it is. Och kondisen sen, då. Får väl bita i det sura äpplet och springa. Löpband. Ja, ja.

Har tagit i hand med mig själv på detta och funderar på om det kan vara värt att gå på en sådan där #40passinnanjul-utmaning som hjälp på traven. Men det vete fan. Jag är ju lat av naturen tyvärr. Tycker om karra och chips och vin och att ligga på soffan och hålla på med min telefon.

Tycker ju också om hästar och vill verkligen orka hålla på. Som det är nu blir jag ju helt slut av en timme och orkar inte hålla i när jag tränar på tölten. Skulle vilja utöka till två gånger i veckan kanske, men innan jag är där måste kondisen upp rejält.

Ingen återvändo, vill bli bra ryttare igen. Fick beröm för min sits igår, men den orkar jag ju inte heller hålla i 60 minuter. Känner hur jag börjar sacka i slutet. Det är jobbigt som fan att rida! Tänk att jag en gång i tiden red sex dar i veckan och körde fotbollsträning tre dar. Sån skulle man ju orkat fortsätta vara.

Istället blev man en sådan där smaltjockis. Livet. Jaja. Ska man ha som föresats morgonyoga innan tidig avresa till Kalix imorgon?

Ska kolla om min yogaapp har nåt för ryttare. Hon har ju för nästan allt annat.

Continue Reading

Det var bättre förr

Nu ska jag berätta om att det inte alls var bättre förr.

Detta odefinierade FÖRR, när föräldrar var närvarande, aldrig stressade, allt fick vara naturligt och gå efter klockan och såväl barn och vuxna hade all tid i världen till att njuta av livet, vara närvarande i nuet, alltid. Till skillnad från dagens stressade nutidsmänniskor som jagar karriär och morgondag och samlar på IKEA-kök (eller vad fan vet jag, kanske någon dyrare variant, Ballingslöv) och det GÅR UT ÖVER BARNEN OCH NÄR GICK VI FÖRLORADE I OSS SJÄLVA, DET VAR BÄTTRE FÖRR VARFÖR ÄR ALLA SÅ STRESSADE PÅ MORGONEN SÅ HÄR KAN VI INTE LEVA, HUR BLEV DET SÅ HÄR.

Visst längtar ni också tillbaka till förr?

Problemet är att jag inte vet när det där FÖRR egentligen existerade? Det var då inte under bondesamhället, då majoriteten av alla människor var ganska fattiga och statarsamhället existerade och man lämnade barnen ensamma och gick och arbetade åt nån annan och fick knappt ens nån lön utan betalt i natura och klev upp astidigt på morgonen och barnen frös och hade inte alltid skor eller gick i skola särskilt länge – tvärtom skickades de ju själva iväg att arbeta i väldigt tidig ålder. Ingen förälder nånsin under den här eran i livet var närvarande och följde ”rytmen”. Tvärtom tror jag många föräldrar upplevde ganska stark och stor stress, t ex kring mat till barnen, framtid för barnen, långa långa arbetsdagar under hyfsat slavlika förhållanden om man nu råkat hamna i statarträsket och inte var det särdeles mycket bättre om man mot förmodan råkat fixa ett eget torp. Man brydde sig väldigt lite om att bejaka sina barns utveckling om en så säger.

Inte var det heller ännu längre tillbaka, under medeltiden. Hej ännu värre tider då barnen, om de mot alla odds överlevde, räknades och behandlades som vuxna från 10 års ålder. Väldigt få vuxna njöt av livet, arbetade mindre än åtta timmar per dag och levde i en lugn och stressfri tillvaro där man inte hade någon tid att passa på morgonen utan kunde gosa i sängen med sina små och därefter äta en ekologisk frukost på en tid man själv hade valt.

Vi ska väl inte ens prata om stenåldern. Eller den period under tidig medeltid som kallades ”Den mörka tiden”. Det låter INTE som om det var en tid då lugnet och downshiftingen härskade.

Då återstår till exempel industrialiseringen. Sågverken och gruvorna, mumma för barnfamiljer! Här kan man prata om en utvecklande och trygg miljö för barnen. Not. Tvärtom är det ju ganska skämmigt, detta att barnarbete faktiskt var en realitet och en förutsättning för tidig svensk industrialisering. Jag förutsätter att alla har läst Per Anders Fogelström och behöver således inte utveckla det ytterligare. Men så mycket kan jag säga, att nej, det var inte heller den här perioden som var de långa sovmorgnarnas tid. Och väldigt få mammor arbetade 75%.

Jaha. Men femtiotalet då? Världskrigen var slut (en annan period som jag inte skulle beteckna som särdeles stressfri i stora delar av Europa) och det var äntligen dags att börja konsumera som om ingen morgondag fanns. Och mammorna hade äntligen slutat jobba hurra! Givetvis med den lilla bifaktorn att det var i princip omöjligt att skilja sig om man hade hamnat i fel äktenskap. Men det är väl kanske just en bisak. För det fanns ju hela tiden en förälder som lagade mat och inte stressade och hade tid för barnen och…

Femtiotalet var också en tid då mycket krut lades på barnuppfostran. Många var i tillägg präglade av decennier av krig. Det var inte särskilt vanligt att ha ett team av kuratorer, BUP, psykologer etc, till sin hjälp för att bearbeta detta. Ingen slump att barn ska synas men inte höras, myntades här. Under den här tiden var det också ännu tillåtet att slå sina barn, för att uppnå riktig mindfulness. Eftersom papporna tjänade pengarna var det också papporna som bestämde. Det fanns ju inga vabbdagar, och föräldradagar att bråka om hur de skulle fördelas, så den diskussionen slapp åtminstone familjen.

Sedan kom ju revolten med 60-70-talet. En period som jag tror att ganska många som är vuxna idag, inte skulle beteckna som så där superpositiv även om ingen riktigt verkade jobba, där i Stockholms medievärld (eller rättare sagt, alla verkade jobba på SVT och ha det gött) utan istället hänga i gäng, med barnen bredvid. Mycket tid med barnen, men faktiskt ganska lite tid för barnen. Karriär och borgerligt liv ansågs ju nu plötsligt som något som inte var så fint, så på det viset kan jag instämma i att det inte fanns så särdeles många tider att passa. Men det fanns inte heller någon som intresserade sig på riktigt för barnen. Det var ganska jävla mycket vind för våg om man inte gick i raka led på Vietnamdemonstration.

Och så vidare och så vidare.

Jag tror helt enkelt att det där FÖRR, faktiskt aldrig har existerat. Vi har alltid jagat och samlat och gjort vad vi behövt för att överleva. Det vi har jagat och samlat har varit olika saker bara, under alla perioder som människan har existerat.

Det jag däremot är ganska säker på, är att majoriteten av världens barn faktiskt aldrig har haft det så bra som de har idag, eller så mycket tillgång till BÅDA sina föräldrar, eller så lite måsten i deras värld.

Att ha en stressig morgon och bråka om påklädning i hallen och glömma överdragsbrallorna hemma känns faktiskt som småpotatis i sammanhanget.

Åtminstone om man tittar på hur det var förr.

 

 

 

Continue Reading

Tid

I mellanrummet mellan jobbmöte och jobbmiddag hann jag nu (jag bor på hotell inne i Kiruna ikväll) sitta nere i lobbyn och skriva på min bok. Det gjorde mig glad, för det är så sällan. Det går långsamt, men det går framåt och… ja. Varje gång det händer vill jag ha mer.

I somras var jag en helg i vår stuga i Rovvis. Jag hade en del jobbgrejer att skriva på då, men jag hann också skriva på min bok ganska mycket (samt gå vilse och ro med Roger men det är en annan historia). Eller i alla fall ganska mycket för att vara jag. Jag funderar på att åka dit igen för det var verkligen mysigt. Lugn och ro och mysigt. Och ingenting som störde. Jag åt karra och ostbågar och skrev och tände ljus och kokade kaffe och elden sprakade så fint. Om det bara hade varit mörkt hade allt varit 110%. Därför hade det varit kul att åka dit nu, kanske bara över en natt eller så. Få skrivet massor. Kanske sitta i korgstolen i mörkret och läsa en roman.  Vila mitt huvud igen lite. Det har varit en så intensiv start på hösten med mycket att göra och det är lite stressande för lilla skallen. Jag har fått uppgifter av min coach (japp, jag har fått en karriärcoach) och de är av den där karaktären att jag hade velat ha tid till att fundera på dem. Ordentligt. Om värderingar som styr en, privat och i arbetet. Mål, hur man ska ta sig dit. Och så vidare. Sådant hade jag gärna gått en vända i skogen och funderat på. Det blir ju inte av, när man är hemma och tusen saker ska göras, tusen middagar ska lagas, tusen sticklingar planteras om, tusen föreningar att underhålla. Och så vidare. Barn! har man ju också.

Någon dag ska jag berätta om det där föreningslivet också. ”gå med i styrelsen” sa dom. ”Bli vice styrelseordförande, det blir kul”, sa dom. Och Pelle han går ju ingenstans så det är bara ren och skär formalia det där, vi behöver bara någons namn.

Continue Reading

Så bra

Har möte strax. Måndagsmöte. Budgetuppföljning. Så stolt över mitt team jämt. Helvete vad vi levererar hela tiden. Och har koll på pengarna. Bara en sådan sak. Med små medel gör vi jättemycket mer än tidigare. Man behöver inte vara rik, bara man är smart. Och kreativ.

Ska även äta god middag på Ripan idag. Det blir bra. Säkert renfilé. GUD vad jag äter renfilé hela tiden. Man blir oerhört blasé gällande lyxhotell och gourmetmiddagar i det här jobbet.

Ja. All is well. Riktigt well. Nästan well. Eller jo, det ÄR väl ganska bra faktiskt. Gick på bio med min man igår, det var flott, Once upon a time in Hollywood och jag tycker att både Brad Pitt och Leonardo Di Caprio gör jättefina rollprestationer. Men han har ju bekymmer med kvinnorna, Quentin. Det har han.

Continue Reading

Lång

Ejda var på kalas i helgen. Nästan hela hennes blivande klass var där. Jag insåg än en gång hur lång hon är. Extra tydligt också för att hon är så himla smal. Men tror det bara var en enda som var nära att vara i samma längd, en av killarna faktiskt (annars är ju killar ofta korta länge). Hon är så härlig nu. Riktigt härlig. Och jobbig. Och härlig, för jobbig på ett härligt sätt.

Jag tycker hon har vuxit mycket i sinnet denna sommar faktiskt. Passar henne att skolan börjar tror jag, och att hon (pga missförstånd) råkade börja på fritids istället för förskola nu efter semestern. Då kan hon vänja in sig vid miljön med lite färre barn. Så blir de successivt fler liksom. Och allt är inte nytt, nytt, åtminstone halva dagen är lite välbekant.

Fina och roliga är mina barn.

Continue Reading

Tillbaka

Det har varit en bra semester. Mitt bästa beslut var helt klart att inte åka någonstans. Jag tror faktiskt att kroppen har fått landa lite och det har varit väldigt bra. Sovit mycket periodvis och JÄTTELITE periodvis, det har varit upp och ner, men mest upp. Och vi har haft bra dagar tillsammans hela familjen. Men med det sagt, så var det inte heller så dumt att komma tillbaka till jobbet idag, klä på sig något annat än shorts (har sådan sandalsolbränna på fötterna så det liknar inget) och ja, sätta på sig läppstift etc osv.

Och surprise!

Inleder jobbveckan med att:

  1. försova oss kraftigt – inte så att vi missade ngt, men mer att vi inte fick någon direkt lugn morgon
  2. Boka en jobbresa till Luleå ons-tors

På det igen bara som sagt, på det igen.

Jag känner mig både stark och svag just nu. Säkert för att jag hade en tågresa från helvetet i bakfickan (sittplats hela vägen från Sthlm, inklusive tågstrul och stopp och buss mellan Boden och Gällivare, där Ejda i vanlig ordning blev åksjuk det lilla pyret) och vi kom hem lite senare än tänkt igår. Men det var som det var, och det är som det är.

Nu ska jag

  1. kissa
  2. posta ett brev
  3. äta någon slags lunch
  4. ha möte i wechat för första ggn!
Continue Reading
1 2 3 27