Nattsvart

Åh, mörkret. Ejda tittade dystert ut genom fönstret i morse och bara ”det är SÅ MÖRKT, mamma, varför blir det aldrig ljust mer?”

Lilla unge, nu är det nattsvart bra länge.

Jag började med D-vitamin och glömde så klart bort dem efter två sekunder, suck suck. Och nu MÅSTE jag ta tag i den never ending story som PMS:en ändå är. Jag blev påmind när jag läste en artikel idag, om att de tror att förklimakteriet är en myt (jag är tveksam, hormonerna rusar mer och mer för varje år). Det gäller ju att komma ihåg att ta tag i den när man är på en bra plats i cykeln, inte när svackan är som djupast för då klarar man ju inte av en endaste grej. Fast man fattar inte att det är så förrän efteråt, när man tagit sig ur det. Det är en så knäpp grej det där, den smyger sig liksom bara på och plötsligt är man där i jävelhålet, halva ens liv går ju åt till att åka ner och upp i PMS-gruvan. Längtar tillbaka till tiden innan barnen, då svängningarna inte ens existerade. För mig blev det riktigt illa efter Ejda, och samma vittnar flera kompisar om. Efter barn två.

Nåväl. Kroppen är ett fascinerande litet mysterium, helt klart. Har tänkt mycket på den nu den senaste tiden, när jag har haft så många i min direkta närhet, både jobbarkompisar och familjemedlemmar, med cancer av olika slag. Hur kroppen jobbar, vad den gör. Hur allting hänger ihop, och fungerar.

Jag gjorde förresten ansiktsbehandling när jag var på hotellet i Luleå i torsdags. Jag hade tänkt gå på stan, men det var världens ruskigaste väder med storm och annat, så jag stannade kvar inomhus och passade på att unna mig. Fast jag vet inte, de hade nåt ekotema på den där behandlingen och jag borde vetat bättre än att välja det. Mitt fejs blir bananas. Positivt innan behandlingen (efter blev jag som en liten tomat, och kinderna kändes nästan svullna) var i alla fall att hudterapeuten tyckte jag hade riktigt bra skinnkvalitet. Det användes ord som spänstigt, och återfuktat. Har nästan aldrig gått på en ansiktsbehandling som jag efteråt tyckt varit värd pengarna. Inte den här heller.

Jag är lite rädd inför den här veckans jobb också. Jag har dåligt självförtroende vad gäller jobbet just nu, jag tycker att jag famlar, och kommer inte riktigt fram till några bra saker. Det är som att lösningen är alldeles nära, inom räckhåll, men jag lyckas inte få fatt i hur jag vill ha det. Trots att jag har haft ett par lugna veckor på hemmaplan och borde haft tiden att få ihop allting. Men jag kommer inte riktigt fram. Eller ja, okej, lugnt är det ju inte, eftersom jag fortfarande gör tre personers jobb på grund av alla de där sjukskrivningarna, men jag har sluppit resandet, som annars tar så himla mycket tid. Det irriterar mig att jag inte har den där självklarheten och självförtroendet som jag annars alltid har på jobbet. Att jag hittar rätt, och hittar snabbt.

Men det ÄR ju inget litet jobb att ta fram en treårsstrategi för 16 kommuner, kring den turistiska marknadsföringen. Det är det inte. Så det kanske bara är precis som det ska vara. Fan vet.

Continue Reading

Nu smäller det i litteraturvärlden också

Oj oj oj, hett om öronen för Herr A.

Men visst har det varit känt länge, och ursäktat lika länge. Jag har själv vid några tillfällen (bl a bokmässan) hamnat på hans fester, det är rätt dekadent får man säga (till skillnad från Sigges fester, som ju mer varit sådana man är van vid, oavsett bransch).

Jag är glad att det kommer ut, och kommer stort. Så oerhört obehaglig läsning, givetvis rapporterna från alla branscher, men just kultur-/litteraturvärlden är ju en av de som jag har rört mig mycket i under åren, så den står mig lite närmare.  Kvinnor som är trasiga, i beroendeställning, alltid alkohol, sedan övergreppen, så många som kräks av oralsexet, nej fy fan. Jag blir arg, ledsen. Det är modigt av de som går ut med namn, för här finns också makt att förstöra, det vittnar artikeln så tydligt om.

Men också – jag är så rädd att det inte blir någonting av #metoo i slutänden sen, ändå. Nog kommer antagligen männen att få fortsätta grisa lite sen, när det lugnat ner sig och vi kvinnor slutat vara så hysteriska, så KÄNSLIGA. Så kan Guillou krama brudar i lugn och ro snart igen.

Continue Reading

Mängdrapport

Den fiskgratäng jag var orolig för om den skulle räcka till mig, Daniel och barnen, blev tydligen middag för oss fyra samt mina två föräldrar (som båda tog två portioner var, fiskgratäng är en av pappas älsklingsrätter) och det blev ändå ett litet skrap över i gratängformen.

Inte riktigt där ännu, vad gäller mängdberäkningen med andra ord. Klokt nog, gav jag bort en portion korv stroganoff till min pappa, annars lär vi väl kunna äta även det till döddagar.

Men också en annan grej som jag har tänkt på – jag tycker vi sparar mycket pengar på detta? Kommer undan med mindre än 100 SEK/dag när det handlar om middag till oss fyra, och då har jag ändå handlat på vårt dyra Konsum, samt köpt en hel del kött (det gör jag oerhört sällan). Tror de där jäkla panikhandlingarna när man är trött och hungrig och inte vet vad man ska äta, blir ganska dyra i slutändan. Sen äter vi alltid flott på helgerna pga är ju en unnare. Älskar unn. Älskar mat.

Älskar att blogga om mat? Så jävla tråkigt. Varför gör jag ens det här?

Nu går jag till Hemtex istället, vafan. DÄR händer det grejer.

Continue Reading

Söndagsmasken

Nackdel med fiskgratäng: Hela huset stinker fisk. Nåväl. Nu är det gjort. Ejda tyckte även att det gått alldeles för lång tid sedan det skedde en födelsedagsfest i huset (nackdelen med att samla ihop födelsedagar i klump, som den här släkten har en tendens att göra) så nu firar vi Daniels 43-årsdag ikväll istället för i februari.

Jag behövde förbereda mig lite för att ta mig igenom ansträngningen som ett födelsedagskalas innebär, så gjorde en rejäl söndagsmask:

Först en lermask från Maria Åkerberg. Den var bra, men gjorde mig ganska röd, trots att den då påstår sig göra exakt motsatsen, nämligen ta bort det röda. Vara snäll. Jag är skeptisk till ekohudvård, mitt fejs brukar reagera ganska kraftigt på mycket av det som är ”naturligt”. Däremot gjorde den ett bra jobb med porer och annat.

Efteråt kändes det ganska torrt och stramigt, som det brukar göra på mig när jag använt lermasker (men RENT! Åh så rent) så jag slabbade på en ganska rejäl klick av PTR Cucumber Mask och lät den ligga över natten. Kändes bra i morse. Jag gör lermasker oerhört sällan, av rädsla för att spricka. Helst nu i vintertid. Men ville samtidigt bli rejält renad, så jag tänkte att jag testar. Skulle nog inte köpa den lerkrämen i full size dock, den här fick jag med som prov någonstans. Den är helt ok, men tänker fortsätta leta lermask som är mwah istället.

PTR-masken är också egentligen bara ok, jag är lite osäker på om jag kommer köpa den igen. Den är förvånansvärt dryg, jag har haft min burk i ett år nu, och det är 1/3 kvar trots att jag i perioder har kört den nästan varje kväll. Jag skulle nog hellre köpa PTR:s Blue Marine-mask om jag letar fukt, den fick jag också som prov nyligen och den är riktigt fin. Kan tänka mig den i full size.

Jaja, det var #söndagsmasken det. Jag ska leta några goa arkmasker när jag är i Luleå i slutet av veckan.

Continue Reading

Äter tydligen med ögonen

Uum, har inte riktigt fått kläm på det här med mängd ännu. Nu åt vi visserligen hos mamma och pappa i tisdags, pga jag hade styrelsemöte i hembygdsföreningen direkt efter att jag kom med bussen, men i alla fall. En laddning köttfärssås och en laddning butter chicken i crockpoten blev mat från måndag-lördag… och kycklingen hade nog räckt till ytterligare en lunch till Daniel (det har varit lunchportioner samtliga dagar också) men eftersom jag inte fryser maten så tyckte jag den var på gränsen, så vi gjorde oss av med det sista bottenskrapet. Lite väl stora storkok med andra ord.

Den här veckan blir det fiskgratäng X2 och korv-/halloumistroganoff x2. Ska försöka vara lite bättre vad gäller mängden.

Jag åker dessutom bort på torsdag morgon. Kommer nu avsluta året med en rejäl resecirkus. Luleå, Kangos, Haparanda, Stockholm. Mitt i allt ska ett julbord klämmas in, dessutom. Sedan kommer julen, och då ska jag ha asmycket semester för en gångs skull. Ser fram emot det. Den här månaden jag inte rest, har varit otroligt viktig. Man behöver lite kontinuerlig vardag med barnen. Allt blir så upphackat och jag blir så trött av alla dessa uppvarvningar som nätverksmötena innebär (jag leder 40 pers i möte varje gång, det kräver otroligt mkt energi och att man ska vara på topp hela tiden, stå där framme och ställas till svars) och sedan hem till två barn som vill ha 150% av en pga man har varit borta. Lika bra att stålsätta sig för de kommande fyra veckorna med andra ord. Är glad att jag hade nästan fyra veckor på hemmaplan innan.

Nu sitter Ejda och tillverkar fantastiska hus i silkespapper, hon illustrerar sagan om de tre små grisarna. Igår gjorde hon grisarna och vargen, nu gör hon de olika husen. Tage drog till kusinen efter att vi spelat ”Den försvunna diamanten”. Vi hade egentligen tänkt åka skridskor men det är så himla snöigt. Kanske på eftermiddagen om det slutar vräka ner. Daniel skriver de sista skälvande kapitlen på den sista boken i hans serie och jag letar bra fiskgratängsrecept. Väldigt skön söndag.

Continue Reading

Ögonkrämer, nya

Apropå åldrandet – jag har precis införskaffat två nya ögonkrämer. Filorgas kom i senaste Lookfantasticboxen, vilket gjorde mig mkt glad för jag hade precis läst om den i en av de skönhetsgrupper jag är med i på FB och Mizon Snail Repair Eye Cream köpte jag på eBay för 40 spänn ink frakt pga nyfiken. Den kom med posten igår. Jag har en rätt stor samling koreanska skönhetsprodukter jag bevakar, och slår till på ibland när jag får ngn liten krona över. De är tokigt mkt billigare, t ex köpte jag ny Gwang för 181 kronor ink frakt istället för Skincitys 339. Man får visserligen vänta någon månad på grejerna jämfört med över dagen, but still.

Retinolen har gjort ögonområdet så torrt (ser fortfarande nästan ut som om jag blivit boxad under vänsterögat) och snigelslemmet ska tydligen vara en sjujävla fuktbomb.

Så nu: Filorga till natten, snigelslemmet på morgonkvisten. Så får vi se om torrhetslinjerna och fläckarna drar sin kos nån gång. Eller om jag får inse att retinol ej är för detta fejs/klimat.

Ögonkräm är så intressant tycker jag. Har en miljard, använder typ ingen pga ORKA. Tror att vanlig kräm går minst lika bra. Men nu ska jag ge det några veckor.

Insåg igår – ännu en Lindainspi – att glasögon ju inte är så dumt. Hade på mig mina svarta hela dagen och på kvällen köpte jag ett par Dame Edna-inspirerade och ett par runda, sköldpaddsfärgade på eBay. 15 spänn styck. Sparade ännu fler färger och modeller att köpa till sen.

Continue Reading

Linda min Linda

OK, så, Linda Rodin. Undrar om hon har nåt svenskättlingsaktigt i sig förresten? Nå, skit i det.

Hon är cool.

Det jag gillar med Linda är hennes lägenhet, och hennes inställning till åldrande. Detta är dubbelt, jag har alltid varit ganska pro rynkor, men det var – och det här ÄR ju lite skämmigt – innan jag började få dem på allvar. Jag har inte alls många än heller och de flesta är än så länge mest framträdande på morgonen innan jag öst på med fukt, men det börjar komma lite streck runt ögonen främst, och det stör mig, mystiskt nog. Om jag skrynklar ihop mitt lilla fejs så får jag ju en någorlunda god bild av hur jag kommer se ut i framtiden och det är inte alls illa pinkat. Tvärtom ganska cool. Och ändå, när de börjar formera sig och ta plats så blir jag irriterad. Man kan ju fundera på om det är åldrandet i sig, som rynkorna blir ett så tydligt exempel på, som är vad som egentligen stör mig. Odödligheten hamnar längre och längre ifrån mig. Eller om det är utseendet, det är svårt att komma ifrån ungdomshetsen. Ingen går nog oberörd.

Inte Linda heller. I intervjuer säger hon ärligt själv, att det är jobbigt, det stör henne. Men också att hon – vi alla – liksom får leva med det. Och att den här jävla ungdoms- och retuscheringshetsen som media ägnar sig åt, är förkastligt. Ingenting är på riktigt. Sant!

Och lägenheten sen då, med alla växterna och alla grejerna. Precis så skulle jag vilja ha det. Men det går ju inte, pga BARN. Som VÄLTER saker. Och möblerar om, etc. Samt ehe, även stökig morsa har de. Badrummen, de är lika varandra. Mitt och hennes. Färger och sånt. Jag ska bara stoppa in lite fler växter i mitt. Men Linda bor ju inte i 40 minusgrader så att man måste isolera badrumsfönstret med gullfiber vintertid (man kan också byta fönster om man är lagd åt det hållet). Det förtar lite av stilkänslan om en säger. Dock: Ogillar det här med snäcksamlingen. Tycker för många. Tycker inte snyggt. Tänker även mkt på dammtorkning, som är en av de saker vi verkligen inte gör särskilt ofta.

En annan grej jag gillar med Linda, är hennes stil. Eller snarare konsekvens i stil. Eller fan, eller jo. Hon har konsekvens. I den personliga stilen, tänker att hon får ju utlopp för allt knas vid plåtningar och sånt. Jag måste ju ta ut knasådran i det dagliga livet. Här är det minsann inga kändistvillingar som vill ha mig att modella nån ny kollektion. I alla fall, vill ha Lindas stil nästan exakt. Och jag har ju mycket av den redan, som att jag nästan bara har Levi´s 501:or och sportar rutiga skjortor. Det enda vi inte är överens om, är det här med platta skor. Men tror Linda är längre än jag, plus har så spinkiga ben. Jag behöver klackarna för hållningen och höjden. Silhuetten. Att jag sen hemfaller åt Converse och Martens mest hela tiden ändå, är en annan sak. OBS! Även svårt med högklackat + 501:or vintertid. Pga vilken typ av klackaskor? (även pga halt). Jag lever i fel klimat för Linda Rodin-stilen.

Sist men inte minst då, det här med läppstiften. Vi började med läppstift i nästan samma ålder (it’s a sign!) och nu har Lindas skönhetsmärke tagit fram fem läppstift som – hör och häpna – TALAR TILL MIG, alla fem! Eller snarare så, att trots mina 60-talet läppstift, så är det ungefär de här fem nyanserna som jag faktiskt använder i slutänden. Vill nu naturligtvis ha alla Lindas fem färger. Också pga att en av dem heter ”Billie on a bike”.

Ha! Att Goop har skrivit en artikel som heter just ”How to grow up to be like Linda Rodin”. Den är en bra sammanfattning att läsa.

Och så avslutar vi med en bild för att illustrera att jag redan ÄR Linda Rodin. Minus den där fantastiska lägenheten.

 

Continue Reading

Kärlek

Jag känner så mycket kärlek till min kollega Maria. Igår åkte vi på en liten tur och fixade saker. Det var när vi släpade hem toners och kopiatorpapper (och mina nya hörlurar!) som jag vände mig mot henne och sa att ”vi klarar oss ganska bra själva ändå, gör vi inte?”

– jag hade aldrig klarat mig utan dig, blev hennes svar.

Och då blev jag glad, och lite rörd. För så är det. För mig med. Vi gör så himla bra saker tillsammans! Och i ganska ensamt majestät också, borta från våra kollegor som vi är. Och vi pratar om allt. Både familj och privatliv och jobb. Och vi skrattar, så himla mycket. Och lyssnar på rolig musik, som Judas Priest och Leila K som vi gör i skrivande stund. Och sjunger, fast jag är tondöv.

Vi pular liksom på, hämtar kraft och stöd i varandra när det blir problem och när det går som en dans så tycker jag vi gläds med varandra och sådär. Jag saknar henne när jag är ute och reser och inte får jobba med henne på ett par dagar.

Det är ganska mysigt faktiskt.

Continue Reading

T18 och T14 – en love story

Vänner och obekanta! Nu vill jag slå ett slag för Wella T18 och T14 när det handlar om att göra håret någorlunda vitblont. En toning som skall i efter blekning. Jag köpte en miljard (okej, tre) när jag var i USA, man blandar till själv med developer (jag kör på 20, men det finns också 10 och 30 i styrka) och så låter man det sitta i typ 20 minuter. Jag hade kunnat låta min vara i en pytteaning längre, kanske 5-10 minuter till, men det var första gången, så jag var lite feg.

T14 tar bort orange toner i håret, och 18 tar bort gula. Jag brukar ha lite orange, ett arv efter min rödhåriga pappa, så nu blandade jag 1/3 T14 med 2/3 T18. Tror i efterhand att jag inte hade behövt T14 faktiskt, i alla fall inte så mycket. Tycker det finns en svag, grön nyans. Supersvag, min kollega påstår att hon inte ser den.

Känner mig i alla fall mycket nöjd. Nästa sväng ska jag bli ännu vitare tänker jag. Om typ 6 veckor. Mina tre flaskor kommer räcka till ca 6-7 ggr (nu tog jag onödigt mycket, också bra att veta till nästa gång) vilket innebär att jag behöver köpa nytt om ca ett år. Det verkar inte som om dessa finns i Sverige ännu, men går såklart att beställa på eBay.

Har även klippt mig lite till, är nu kortare än på många år. Känns också bra. Ska bara skaffa en bra silverinpackning så är jag hemma sen. Samt Olaplex 1-3.

Idag köpte jag även nya, trådlösa lurar, äntligen. Och ett fodral till (nya) datorn. Och ett fodral till telefonen. Är således på mkt gott humör pga shopping. Shopping does that to you.

(Är även på mkt gott humör pga har löst ett stort jobbproblem som jag nu ska få ner på pränt, smell ya later)

Continue Reading

Pratar bara om barn och familj

Hur blev jag ens sån här? Pratar om ens ungar och julklappar. Skyller på att jag inte gör ngt, bara är hemma med familjen sedan två veckor tillbaka.

Har iofs läst två böcker – av vänsterskäggiga kulturmän – som jag gillade väldigt mycket, samt börjat titta på svensk teveserie som jag också gillar väldigt mycket, samt återtagit bekantskapen med Liv och Carolines podd, som jag också gillar väldigt mycket även den.

Om vi börjar med böckerna. Det är Galagoherrar Klenell och Jonsson som kommit ut med varsin bok. Mats bok är så klart en så kallad Graphic novel, och så klart självbiografisk. Väldigt aktuell för mig, eftersom den handlar om Norrland, vad som egentligen händer med vår landsända och varför. Jag var väldigt förtjust i den här och både grät och skrattade under läsningen. Av igenkänning. Det är så svåra frågor det här om hela Sverige ska leva och till vilket pris, för vem? Supersvåra.

Sedan läste jag Johannes roman och den är väl inte direkt självbiografisk, även om nog både författaren och hans bekantskapskrets kan känna igen sig, eftersom den handlar om en kille som får jobb på ett vänsterinriktad mediehus (Ordfront dåligt maskerat) och liksom av en slump får en ”serietidning” i knäet som han måste rodda mer eller mindre bra. Det är nu inte det intressanta i den här boken, utan snarare de delar som behandlar sociala medier, vad det gör med oss som människor och hur det får oss att gå snabbare, längre, över fler lik. I jakten på likes. Jakten på likes är ju fan också biologisk (som i den här texten om smink) även om inte Facebook fanns när människan först började hänga i grupp. Men att ha tillgång till sådana här medier och former när man bara vill och i brist därpå osv, är fanimej förödande. Tycker Johannes skildrar det utmärkt.

Även vänstermän kan producera bra skit!

Teveserien är den här svenska ”Vår tid är nu” (man vill ju bara gå all Jan Malmsjö och peta in ett ”bästa” här) och i det avsnitt vi såg i helgen så blev jag så otroligt illa berörd av en händelse som involverar den (inte längre så) unga dottern i familjen. Har tänkt massor på den sedan dess (vill inte spoila om någon av mina ca två läsare följer, för vi har tittat avsnitten bra mycket längre fram än de sänts på TV). I alla fall, Suzanne Reuter är så magnifik som skådespelerska tycker jag! Och så gillar jag Sverige under efterkrigstiden. Har googlat massor om såväl sprittillstånd som andra saker som hände i samband med andra världskrigets slut. Och sedan förstås, kvinnoporträtten. Alltså detta jävelskap att vara kvinna, nu som då. Aborter, karriär, alla dessa dörrar som bara stängs och stängs och stängs.

Mm, Liv och Carolines ”En varg söker sin pod” är ju alltid så bra pga de vrider och vänder på allt så himla resonerande tycker jag. Nya vinklar på heta ämnen. Tyckte mycket om det senaste avsnittet där de gick igenom den där listan över vem som gör vad hemma, som Region Skåne tydligen skickar ut till familjer. En saklig lista. Vem gör faktiskt vad? Och att Caroline bara ”jag såg nåt som Amy Schumer sa, att man ska se till att vara den som är alkoholisten i familjen för då får man roligare, och det rådet har jag tagit i alla mina relationer, att paxa den rollen snabbt” *räcker upp handen på det*. Också tänkvärt ändå. Jag tänkte mycket på det i relation till mig och D så klart, och att jag alltid är den som aldrig tänker på morgondagen och det är jävligt orättvist mot honom. Förstås. Jag skyller på patriarkatjäveln och samhällsjäveln som aldrig låter en vara som man är. Det ska FÖRHÅLLAS till så mycket. Vem man är, vem man vill vara. Att man alltid måste ta en roll, istället för att bara få vara den lilla människa man är, utan samhällets krav och förväntningar. Det hade varit så mycket lättare om vi varit mer tillåtande mot varandra. Alla människor. Och om jag nu ska återvända till mina barn igen (ingen text är ju komplett utan långt orerande om barnen, barnen!) så är det någonting jag hoppas att jag kan föra över till dem. Våga vara obekväma, våga vara asjobbiga, våga gå omkring och vara den du vill vara. Hittills går det mycket bra med Tage, lite sämre med Ejda. Hon är mer oroad för omgivningen, kanske för att hon är av kvinnligt kön? Det börjar ju tidigt, pleasandet.

Nästa gång ska jag skriva om min nya stilikon Linda Rodin. Häng med!

Continue Reading