Små personer

Ser en instavän som just har fått barn, de har kommit hem från BB och de har en alldeles liten ny person med sig. Mamman ammar.

Jag minns plötsligt mina egna barn. Tage, den alldeles för tidiga förlossningen. Hur jag grät när de skulle rulla in mig för kejsarsnittet. Han är för liten! Han VILL ju inte komma ut! Paniken hos mig. Daniel som tar min hand. Personalen när de opererar. De pratar om vad de ska göra i påsk. Resor. De skrattar bakom skärmen. Det är en vanlig dag på jobbet. Tages första skrik, Daniels ansikte. Jag har aldrig sett hans ansikte sådant, förr eller senare. Aldrig den lyckan. Jag omtöcknad. Senare, barnmorskor som vrider Tages huvud, mina bröst, åt olika håll för varje BB-personal som kliver in i rummet. Till slut inser jag, att om vi får åka hem och försöka själva i lugn och ro, så kommer detta fungera. Så länge som vi är kvar på sjukhuset försöker jag inte ens. Vi är där länge. Vi åker hem med tunnelbanan. Larm, sondmatning. Tage är som en enda mycket liten trasslig bunt med sladdar.

Tage ammas tills han är lite drygt 6 månader, då han själv tappar intresset. Han äter fort, tömmer ett bröst på mindre än fem minuter. Äter var fjärde timme, som en klocka. Han är världens tjockaste bebis.

Vi försöker hitta en vårdcentral som inte är privat, där i hjärtat av Östermalm. Till slut ger vi upp och hamnar hos Birgitta Klang, specialist på för tidigt födda barn och författare till en rad böcker i ämnet. Mama Mia. Tage går där ända tills vi flyttar. Hon berömmer oss för anknytningen. För Tage spelar det ingen roll om det är mamma eller pappa. Men jag vet att han är min unge, ändå.

Ejda. Jag ligger på golvet i vardagsrummet på nedervåningen. Jag klockar värkarna. Bara en månad tidigare har jag flugits med ambulansflygplan till Sunderbyn. Överbarnmorskan på Sunderby Sjukhus berättade senare att hon aldrig sett en gravid person i så dåligt skick, och att hon var övertygad om att jag skulle hamna i respirator.

Tänk om.

Det gjorde jag naturligtvis inte. Jag hade dubbelsidig lunginflammation, svininfluensa och det årets influensa. Samtidigt som jag var gravid i vecka 35. Vi åkte till Gällivare. När jag klev in på akuten kollapsade jag direkt. Äntligen kunde jag göra det, för det fanns folk som kunde ta emot. 15 kanyler in i kroppen.

Ejda inne i magen.

Jag klockar värkarna för även om jag aldrig hann få några med Tage och jag har haft förvärkar med Ejda i en månad, så inser jag direkt vid 23-tiden på kvällen att det är allvar nu. Jag säger ingenting. Tage och Daniel sover på övervåningen. Klockan ett ringer jag till Gällivare BB och ljuger om att det är fem minuter mellan värkarna, för jag vet att det är vid den tidpunkten som de råder mammor från Vittangi att åka de 11 milen in. Men jag vet  också att det här kommer att gå fort.

Jag får fortfarande fantomvärkar när jag åker med Daniel mellan Vittangi och Gällivare.

När vi kommer in är jag öppen 8 cm. Jag har skrivit ett förlossningsbrev som jag naturligtvis aldrig lämnar in. Långt senare hittar jag det, där står bland annat att mamman kan verka mycket arg, men i själva verket är hon snäll. Och att jag vill ha epidural.

Det blir en förlossning utan bedövning. Jag testar lustgas men har alltid fått panik av saker över ansiktet. Det går inte. Bort med den. Daniel är fantastisk genom hela förlossningen. Precis en sådan person som alla borde få föda barn med. Ejda behöver lite sugklocka på slutet. Jag tror att jag ska brinna upp inombords.

Hon kommer upp på min mage, hon är så liten men ändå så stor jämfört med sin storebror. Allt gör så ont, så ont och jag är så rädd att jag ska tappa henne när moderkakan ska ut.

På natten sover hon på sin pappas mage. Sedan dess har hon varit hans unge.

Personalen ger mig den vidrigaste sortens amningspropaganda och jag är glad att jag är både gammal, feminist och tvåbarnsmamma. Ejda älskar att ammas. Problemet är att hon inte är lika intresserad av att verkligen få i sig någonting. Men myset tycker hon om. Efter fyra månader ungefär, slutar jag helt att amma henne. Hon är spinkig. Alltid under kurvan på vikt, alltid över på längd.

När hennes hår börjar växa ut är det kritvitt och det lockigaste hår jag någonsin sett i min släkt.

Jag tittar på bilden som min instavän lagt upp. Hon ammar sitt barn som det naturligaste i världen. Jag vet att familjen har haft det svårt. De har förlorat ett barn i cancer tidigare. Missfall tätt inpå det. Nu, ett barn.

Tidigare i dag ringde min styrelseordförande till mig och sa att han älskar när jag skriver om min dotter på Facebook. Jag sade att hon är det roligaste jag stött på, hon är intelligent och har en så otrolig känsla för timing. Att vara fem år, greppa både ironi och ha timing. Hon är medvetet rolig.

Igår när vi gick och lade oss, vände hon sig sömnigt mot mig och sade, Jag är verkligen en alldeles speciell person.

Ja, instämde jag, det är du.

Continue Reading

Komplimang

Bekräftelse. Tänker mycket på det nu, efter att precis ha författat en rapport som sammanfattar första halvåret i vårt projekt. 22 sidor. Inte för att jag varit så jävla långrandig, utan för att vi har 14 marknadsgrupper och 242 aktiva företag igång, med en hejdundrande mängd aktiviteter inom varje grupp. Så även om jag kort beskrev varje aktivitet med typ 2-3 rader, så blev rapporten så lång.

Vi levererar. På varje aspekt. Riktigt bra. Och det vore väl kul att säga att det är min förtjänst, men faktum är att det är mina medarbetare som ska ha credden. Däremot är jag nog en möjliggörare för dem, på så vis att jag sällan säger nej till saker de vill göra, alltid låter dem testa sina idéer, och ger dem frihet i att köra på. Vi är ett bra marknadsgäng helt enkelt. Och jag tror också att jag är ett bra bollplank, plus att jag faktiskt också har lärt mig att ta rollen som den som bråkar och är obekväm, åt dem liksom. Att de ska ha bra relationer i olika samarbeten och jag blir den som tar fighterna istället. Mig kan folk utifrån gärna vara sura på, jag har ju betalt för det. Så att säga.

I alla fall, i morse när jag klev av bussen så ringde vår styrelseordförande. Vi har en ganska cool sådan. Hen är 72 år, och har i större delen av sitt liv arbetat med att coacha olympiska atleter utomlands, främst i USA. Hen ringer mig med jämna mellanrum och kollar av läget. Jag tycker det är mysigt. Och jag känner mig sedd, det där med bekräftelse igen. Dessutom sedd av en cool person liksom. Lite töntigt men hej, kan erkänna det här på min egen el bloggo där ingen ser.

Och idag fick jag den finaste komplimangen i det telefonsamtalet. Ungefär så här sa hen:

Johanna. Jag har jobbat med olympiska guldmedaljörer i många många år. De är en mycket speciell sorts människor, alldeles unika i sitt slag. De kan gå hur långt som helst och det är så enkelt. När jag ser dig ser jag att du är precis en sådan speciell person.

Jag började nästan gråta i samtalet. Det kändes supermäktigt att få den komplimangen, att vara en like till Bode Miller liksom. Jag? Så liten på jorden ju. Kanske är jag en alldeles speciell person ändå.

Nu är jag lite high on life, det var en väldigt fin födelsedagspresent att få.

Continue Reading

Växtgäri

Vi la golv i växthuset, Daniel och jag. Tycker om när vi jobbar tillsammans (fast mest var det han som bar). Och använder cirkelsågen! Känns så snickrigt när vi tar fram cirkelsågen. Som om vi kan bygga.

Medan D var borta och hämtade plattor till golvet så planterade jag om några tomatplantor, samt dängde ut ännu fler ringblommor i rabatterna. Det har varit soligt och varmt idag, skönt att mysa på i trädgården. Jag tror jag ska köpa något pyttelitet cafébord och stolar till växthuset. Kan ju vara kul, tänker jag mig. Och bygga långa hyllor därinne. Det ska jag inleda semestern med tänkte jag.

Nu har jag så himla många palettbladssticklingar igen, har friserat några av de nya som tagit sig ganska bra. Både Electric Lime och den jag tror är Fifth Avenue. Har även caprinhia, china rose, black dragon och wizards jade på rotning sen tidigare.

Jag färgade håret också. Fan vad det tar tid jämt. Blev ej så gult att jag behöver skämmas, skönt.

Nu ska jag möblera om lite bland blommorna inomhus. Vill få fram färgerna bättre på paletterna ju.

Continue Reading

Ointressant

Ju äldre jag blir, desto mer ointressant blir a) nyårsafton och b) midsommarafton.

Sen har man ju barn, så har skuttat runt till små grodorna idag i alla fall, om blott knappa 2h.

Gör även eftergiften sill och potatis (och rabarberpaj). Varmrökt lax. Ska göra en god Skagenröra till i morgon också. Mat ska man såklart inte ignorera.

Vi hade ganska fint väder, lite blåsigt men uppehåll och glimtar av sol. Nu börjar det nog regna snart, men spela roll tänker jag.

Vi funderar på att börja kolla Vita Huset om på nytt, enda sättet att få se en anständig amerikansk president i rutan.

Continue Reading

Roligt!

Har haft en så bra dags, trots sämsta tiden i menscykeln, typ 1-2 dagar kvar till syndafloden. Roligt på jobbet, jätteroliga saker på gång för oss nu, vi utvecklar och är väldigt framåtlutade på alla möjliga områden. Hittar saker i nya delar av regionen, det är nästan roligast.

Och sen var jag så bra på yogan! Jättebra. Så stark i chaturangan att jag själv var impad. Inte en enda kollaps på den biten genom hela vinyasa flowet. Kort pass visserligen, pga började så sent på kvällen så hann bara 35 minuter men det var starka 35 minuter i alla fall. Ganska mör i armarna nu. Det går fort i vinyasa.

Sen fick jag rolig bild från min vän Mats. Jag blir serieruta i DN någon gång i sommar. Komplett med leopardpäls och allt.

Typ så här

Continue Reading

Sommarsol

Vi fick en solig och varm helg. Älven har torkat ut, exakt noll mygg har kommit (tufft för småfåglarna, skönt för oss). Jag får vattna rabatterna. Hällregn väntas på tisdag, då blir det väl annat. Men just nu, fint!

Har tagit fram ryggbiff på älg, ska grilla ikväll. Ser fram emot!

Drack morgonte på min egenhändigt byggda trappa. I solen.

Nu ska jag plantera ringblommor och göra i ordning kryddlandet. Koriander, basilika, timjan, persilja. Det går mest hos oss sommartid. Kanske dill, kanske gräslök.

Continue Reading

Stor nu

Fast Tage gått ut första klass precis just idag och känns så stor, känns han förstås väldigt liten samtidigt. Och kramig. På nätterna sover han i princip på mig (aldrig på D), hans närhetsbehov är otroligt stort. Det har det alltid varit. Däremot är han expert på att agera kränkt vit man redan i så här unga år. och bryter emellanåt ihop fullständigt över de mest banala tillsägelser.

Han är duktig i skolan, har klarat av hela lågstadiet redan detta första läsår, i samtliga kärnämnen (jag tror han hann göra det sista på treans mattebok innan de slutade, och han har fått göra de nationella prov som treorna har också) men dras fortfarande med tjaskig finmotorik. Han har en stark känsla för rätt och fel, han är en, tror jag, ganska fin kompis. Kompisrelationerna börjar dock bli mer komplicerade. Stora barn, stora bekymmer osv.

Han är en fin liten unge, och glad är jag för beskedet att hans lärare hänger med åtminstone ett läsår till, det lovade hen på avslutningen i dag. Hen har gjort mkt för klassen och är, tror jag, extremt omtyckt. En vuxen som sätter tydliga gränser och får de mest stökiga att också känna sig trygga. Som jag också skrivit om tidigare, så får även Tages situation uppmärksamhet och han blir hyfsat bra utmanad på sin egen nivå (jag tror dock han kan stretchas mer faktiskt) och får tid med sin lärare istället för att bli någon som får hjälpa till eller i mångt och mycket klara sig själv (något både jag och hans mormor har erfarenhet av, även om jag också tidvis faktiskt fick bra stöd och rätt nivå). Det är inte enkelt med särbegåvade barn.

Nu ska jag göra sommarlovstacofest, eller i alla fall snart. Det ösregnar verkligen ute, inte så sugen på att ge mig i väg till Coop.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Continue Reading

Konsumerarn

Köpte på H&M:s rea:

  • tre tunna guldhalsband*
  • stora guldörhängen*
  • två ansiktsmasker
  • ett läppstift
  • en highlighter (min favorit dessutom)

Facil summa: 120 SEK för all the above.

*”guld”

Continue Reading