Mål och mätetal

Försökte leta efter var jag skrivit om mål för 2018. Tänkte se hur jag står mig. vet att jag pratat om det ngnstans, men misstänker i en FB-chat med ca 6000 meddelanden senare.

Nåväl. 2018 är väl inte bättre än 2017, eller för den delen 2016 osv i all oändlighet. Amen.

Det är väl dags att börja träna igen. Har haft ett sommaruppehåll, som verkligen borde ta slut snart, med tanke på att sommaren ju är över. Yogan var bra, inte tu tal om det.

Igår var vi med Ejda på ridskola. Det kändes stort, för både E och mig tror jag. Dels för att det här är något som hon velat så länge (vi har stått i kö i 1,5 år) och dels för att hästar var en så viktig del av min barndom, och tonår. Mest tidiga tonår kanske. Det är ju DANANDE att vara hästtjej. Tror precis rätt för Ejda. Innan vi åkte dit varnade hon för att hon skulle komma att vara blyg, och lite var hon det men jag såg också att hästkärleken tog över och hon vågade ta initiativ. Tyvärr premierar ju samhället personer som är framåt och tar plats. Det gör Ejda men mer sällan i offentliga sammanhang. Nu handlade det om hästar, viktigast i livet, så hon klev faktiskt ut från sin comfort zone. Hon är en annan sort än min talföre åttaåring om man säger. Med honom diskuterade jag i morse effekterna av hallucinogena droger samt Joan Didions utmärkta essä ”Slouching towards Betlehem”. Bra eller dåligt, men det var i alla fall vad vi gjorde.

Tänkte på det sedan när jag lyssnade på Della Q (har mkt svårt att definiera mina känslor inför denna podd) och Anna B pratade om att man bör ha en filosofi för sina barn. Tyckte iofs hennes ”filosofi” handlade om det gamla vanliga ”vårt barn får vara med i alla möjliga sammanhang när vi träffar vuxna och så sjalar jag henne” som vilken förstagångsförälder som helst (även jag minus sjalandet) samt rätt grova generaliseringar av typen ”ALLA BARN VILL JU”. Nä, alla barn vill ingenting, vilket jag tycker mina två barn illustrerar rätt tydligt. Den ena skolades t ex in på förskola på två timmar, för den andra tog det fyra veckor.

Men min filosofi då, eller kanske målet med mitt föräldraskap, är ju att prata med barnen. Hela, hela tiden. Och prata med dem på ett vuxet sätt, att visa att de är med på lika villkor. Jag sjalade dem inte, och vi stoppade in dem i offentlig omsorg hyfsat fort (pga min pappa har ju inte suttit i finkan för skattebrott och snott pengar från nån fond så att jag kan skryta om att bo på Östermalm på Twitter, jag – vi – måste liksom jobba). Jag är borta från dem mycket. Men jag har varit ganska noga med att låta dem räknas. Jag har som mål att ge dem ett språk och en bildning, för det är i princip det enda kapital jag har att ge dem och jag tror att det är värt något bra i slutänden. Det är väl min filosofi. Att mina barn ska räknas och ha rätt att få vara med, och att de har verktygen till att kunna vara med.

Det går väl igen också i det som händer i Sverige nu. Det är rätt många människor som varken har verktyg, sammanhang eller kunskap nog att hantera samhället. Det syns både i områden som präglas av utanförskap, i den här regionen vi bor (vi som är s k ”tärande” fast det faktiskt är tvärtom), i alla de som röstar på Sverigedemokraterna osv. Alla de människorna saknar sammanhang, kunskap och verktygen på något vis. Och så klart av olika anledningar och det får olika effekter.

Ah, skulle kunna ranta om det här en bra stund märker jag. Men jag har så himla mkt jobb att göra och samtliga puckar är rent ut sagt svinjobbiga, så jag får väl anledning att återkomma här antar jag.

Någon gång.

 

Continue Reading