Sicket mys

Ligger i soffan hemma och planerar outfits till Paris och det är SÅ mysigt! I juni åker vi, jag och Karin och Maria och det ska bli jättefint. Vi ska se Nick Cave, dricka cocktails och gå på roliga brasserier tänker vi.

Måste man bli parisiskt smal först kanske? Skulle gärna vilja men ser det som orealistiskt hända. Det är vad det är.

Mest är det sådant här nu:

Man rider! Försöker komma iväg en gång i veckan och det går ganska bra. Damen ovan och jag håller på att lära känna varandra ännu, jag är väldigt förtjust i henne. Fast jag glömmer ta med morötter och känner mig som en bov. Hon är ganska lätt att få i tölt (om man inte glömmer ha med sig spö), har en glad och mjuk galopp och är lite egensinnig ibland. Tritla.

Jag rider och så försöker D och jag gå och träna, men det är svårt att hitta tid. Så mycket annat jämt, de dagar det är träning.

Kanske i alla fall är parisiskt SMALARE i juni jämfört med nu. Alltid något.

Continue Reading

Allt är så sporadiskt

Häromdagen kom jag på mig själv – jag har faktiskt varit genuint lycklig flera gånger den senaste tiden. Jag är generellt inte någon särskilt lycklig människa, jag är lite tveksam till om det ens går att vara det i ett samhälle som ser ut som vårt, man borde ju inte kunna vara det. Alltings jävlighet osv.

Men, jag får lite mera ro för varje år som går. Landar mer och mer i föräldraskapet, vilket jag tror beror mindre på att jag utvecklats, och tyvärr mer på att mina barn blir äldre – jag älskar dem djupt och innerligt och älskar hur vi kan samtala och hur ROLIGT vi har. De är så roliga och slagfärdiga och FINA. Djupt tacksam över att de har den pappa de har. Finns ingen bättre. Han är, fantastisk far, fantastisk make. Han bär upp vår familj och orkar hålla i när jag inte alltid pallar allt. Mycket glad över det. Mycket glad över att jag kan titta in i mig själv och se att ja, den är där, lyckan.

Annars har det varit mycket den senaste tiden. Har återigen hamnat i ett läge där en sjukskrivning gör att jag plötsligt sitter på dubbla tjänster och jag avskyr det. Jag är jätterädd att det blir som 2017/2018 igen. Jag mådde INTE bra då. Jag märkte det nu när sjukskrivningen kom tillbaka, att det öppnades som ett svart hål inom mig.

Jaja, det är som det är. Balanserar lite på kanten på jobbet, men är då glad åt att det privata är så väldigt positivt. Vi har just haft en superfin familjeweekend, bott på hotell, gjort roliga saker. Ätit middag ute. Och jag har kanske också en lösning på jobbet i nära sikte.

Allting kommer att bli bra, som Johan Airijoki säger. Det kommer det väl?

P.S. Lyssna på låten, jag tycker jättemycket om den. Johan är från Gällivare och hans musik är skitbra! D.S.

Continue Reading