Att fatta beslut

Min lillasyster (som inte gör så mkt annat än klättrar i karriären på LKAB även om hon just denna gång faktiskt kliver nedåt, helt medvetet från både hennes och ledningens sida. Det är i linje med de riktigt stora planer de har för henne ur ett 15-20-årsperspektiv…) sade vid något tillfälle att en av de saker som gör att hon är ganska bra på att vara chef, är hennes förmåga att fatta beslut och sedan ta ansvar för sina beslut.

Jag vet inte om jag är lika principfast som hon – nej, det är jag inte, min värld har nog bra många fler grånyanser – men jag tror att det är en av de saker som också har gjort att jag oftast brukar betecknas som bra på mina jobb. Jag fattar nästan alltid beslut utan att tveka.

Det här är något som mina föräldrar, framförallt min mamma, har arbetat väldigt aktivt med när det gäller oss barn. Vi har sedan vi varit små, fått fatta mycket egna beslut, fått ta ansvar och sköta mycket dialog själva. Och stå får våra beslut. Hon brottades mycket med blyghet kopplad till de här sakerna själv, och beslöt sig tidigt för att hennes barn skulle träna på att fatta beslut och att känna att de har rätt att vara med. Min pappa, som inte är så blyg, har däremot den här glada självklarheten i en massa sammanhang och den kombinationen har nog varit ganska lyckad tror jag.

Vi pratade om det i helgen. Jag är väldigt stolt över min lillasyster. Hon är ännu ganska liten, men hennes potential är väldigt, väldigt stor.

Jag är också glad över att min mamma jobbat så aktivt med beslut- och ansvarsbiten. Det har hjälpt mig massor. Det var också asjobbigt när jag var liten, jag fick jämt träna på att göra saker som jag tyckte var ganska läskiga (prata med vuxna om vad jag ville, gå och handla eller beställa, ringa samtal osv) men jo. Jag har igen det med råge nu, i mitt arbetsliv. Uppenbarligen också mina båda systrar. Det finns väl en anledning till att vi alla tre har utbildningar och karriärer som kan betecknas som hyfsat framgångsrika, trots att ingen av mina föräldrar andats en endaste minut om att det förväntats av oss. Tvärtom har vi haft noll krav på oss vad gäller just den biten. Har aldrig behövt ”bli” någonting.

Tänker mkt på det nu, i relation till de egna ungarna. Därför som jag också gärna låter Tage träna på att t ex beställa mat på engelska när vi bodde i New York, fast han bara är åtta år. För att det är bra att utmanas lite emellanåt. Därför som han sålt jultidningar så duktigt och på egen hand, och så vidare.

Ska bli ännu bättre på det också.

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *