Orkar inte

Världen. Hade lång fake news och konspirationsdiskussion med Tage i morse, baserat på synagogaskjutningen. Hela George Soros-prylen. Det började med att han någonstans snappat upp att folk fortfarande tror att Elvis Presley fejkade sin död. Så vi vuxna drog igång en lång indignerad harang om vad sådana saker kan leda till (dödsskjutningar i synagogor till exempel).

Sedan började jag bekymra mig om Bolsonaro. Eller, det har jag gjort ganska länge nu. Läst många artiklar, både svenska (DN har rapporterat bra) och utländska. Men nu är det ju klart att det är så det blir. Tjena välkommen Brasiliens nya diktator.

HUR, HUR kan världen gå i samma fällor gång efter annan? Lär vi oss ingenting av historien? Blir tokig på att även Bolsonaro verkar vara vald som någon slags protest, snarare än att man håller med om hans politik. Det vansinnet måste upphöra! Såg en artikel på liknande tema hos SVT tror jag det var, som handlade om det faktum att många i Sorsele röstar på Vänsterpartiet lokalt och Sverigedemokraterna nationellt. Och alla som uttalade sig bara ”PROTEST” som anledning till varför. Hur kan man gambla så med ett helt land? Varför inte engagera sig politiskt i sådana fall, och åtminstone försöka påverka, göra landet bättre eller vad fan det nu kan vara, istället för att lägga nationens framtid i händerna på ett gäng inkompetenta fascister? Nä, alltid nån annan som ska fixa. Så trött på den här jävla liberalistvågen där man ska vara sig själv närmast samtidigt som man vill att socialismen ska fixa offentligheten. De två sakerna lirar inte så superväl ihop pga socialismen bygger ju på samarbete – både monetärt och personellt. Inte på att man ska gosa till det så bra som möjligt för sig själv aka låga skatter och vinster i välfärden och samtidigt åtnjuta allt gött slit som offentlig sektor providar oss med.

End of den ranten.

Also, jag fixar ju inte så himla många stora övergripande samhällsfunktioner själv jag heller, är tydligen mest bra på att skrika om det på internet. Men jag är ganska bra på att jobba lokalt i alla fall, där tycker jag att vår familj gör det riktigt bra med olika typer av insatser för det gemensamma. Fast det tär på tiden ibland, och man önskar att man kunde köpa sig fri som de i storstäderna gör. Men alla har ju inte råd, så det är väl toppen att istället ställa upp med tid så att fler kan ta del av det gemensamma som också är gratis (att det finns en bio, att barnen kan gå på teater, valborgsfirande, barngympor, rena dikeskanter på våren, julmarknader, semmeldagar, you name it). Det är bara lite synd att det är ungefär samma (antal och vilka) familjer som rattar alla de här sakerna. Vore ju smutt om alla kunde dra sitt strå till stacken ett år i taget till exempel.

Så. Nu ska jag jobba och förbereda tusen timmars möten denna vecka. Ska åka land och rike runt känns det som, till exempel workshop i Gällivare i morgon, workshop i Kiruna på onsdag, lunch till lunch-workshop tor-fre, möten i Björkliden/Abisko/Riksgränsen fre-lör, workshop i Jokkmokk på måndag (vilket innebär att jag måste åka dit redan söndag för att klara tidsschemat). Fattar knappt själv hur detta lilla helvete ska gå till. Är så opepp på allt också. Tror det där med D-vitamin bara är fake news pga tröttare än nånsin.

 

Continue Reading

HERREGUD

Ja HERREGUD vad jag lät som Blondinbella i det där sista inlägget alltså. Ej meningen. Är verkligen inte någon Blondinbellamorsa.

Dock att vi jobbar ganska aktivt med båda ungarna i det där med att prata med folk, fråga, vara med och tycka till. Jag tycker det är rätt viktigt ändå. På samma sätt som vi tyckte att det var viktigt att Tage läste en eller ett par böcker inför bokfestivalen de var på i förra veckan. Också av respekt mot de författare som kommer dit och föreläser. Att någon har läst hens böcker, kan diskutera dem och ställa vettiga frågor (”vettiga”).

Det var för ganska exakt en vecka sedan. Jag högläste första delen i serien, sedan läste Tage två böcker själv på morgonen innan skolan (han har börjat stiga upp så ohemult tidigt igen, men som tur är gör han som man säger, så när vi sa att han skulle stiga upp och läsa, ledde det till att han plöjde två delar själv) och sedan, efter författarträffen, lyssnade han på en fjärde del eftersom de även finns som ljudböcker. Nu har han börjat på femte boken i morse. Att vi tyckte han skulle ta det ansvaret har ändå resulterat i att han läst fyra, snart fem, nya böcker som han ju INTE hade läst om det inte varit för detta faktum. Och han tycker ju att de är bra. Plus att jag är rätt nöjd med att han läser själv om morgnarna, istället för himla iPad och Fortnite. Vill ju så gärna att han ska bli en läsande person. Och det är han väl, för sina åtta år, men det är klart att det kan bli bättre.

Och även om det kanske är lite blondinbelliskt tänkt, så är det ju det här med vad det tankesättet gett mig. Jag ser ju resultatet för egen del. En sak jag tycker är bra som min mamma gjorde (gudarna ska veta att inte allt hon gjort varit rätt heller) och som jag också vill ge ungarna. Alla som träffat min mamma vet hur långt ifrån en blondinbellamorsa hon är. Även så är jag det.

Continue Reading

Köpstopp etc

Jag hade någon liten tanke om köpstopp igen. Hade ju det i början av året och egentligen har det inte runnit iväg särskilt mycket sedan heller, men en del strögrejer här och var. En hel del onödigt. Plötsligt köpte jag fyra nya stickade tröjor till exempel. Tre visserligen på rea, men ändå. Om man nu vill vara schysst mot miljön är ju att sätta stopp för det här behovet av att ständigt konsumera, något som jag tror skulle underlätta mycket. Om saker kostade mer, kanske vi skulle köpa färre. Man kanske skulle ha en jeanskjol och ett par svarta kostymbyxor istället för 10 av varje, typ. Tänker jag? Förr i tiden klarade man ju sig med betydligt färre plagg.

Så då började jag titta på det här med Capsule-garderober. Men det funkar ju inte riktigt för en stilbytare som undertecknad. Skulle sörja djupt om jag inte fick ha 70.s look ena dagen, parisisk höst andra, och rocktjej tredje typ. Man vet ju aldrig vad man vill leka just den dagen.

(funka och funka, vill man vara snäll mot miljön kanske man är så illa tvungen att bestämma sig för en stil och hålla sig till den)

Så nu har jag faktiskt landat i, att jag under resten av året ska hålla mig till att handla på antingen rea eller så begagnat.

Mkt nöjd med detta beslut, köpte jag en till stickad tröja från Filippa K på Tradera… Så nu har jag fem nya stickade tröjor inför vintern. Ehum.

Barnens garderob är naturligtvis undantagen från detta, men till dem köper jag och får, ändå så mycket begagnat. Har t ex köpt vinterjacka och täckisar från Didrikson till Tage, 400 pix för båda på Tradera. Ejda fick varm Isbjörnsoverall av min jobbarkompis dotter (och en till extraoverall dessutom).

Ska bli mkt intressant.

Med det sagt, ska jag nu kolla in Lindex rea (mest pga min son har 90% för korta byxor i sin garderob, men jag hoppas i hemlighet även på halsduksrea).

Continue Reading

Mål och mätetal

Försökte leta efter var jag skrivit om mål för 2018. Tänkte se hur jag står mig. vet att jag pratat om det ngnstans, men misstänker i en FB-chat med ca 6000 meddelanden senare.

Nåväl. 2018 är väl inte bättre än 2017, eller för den delen 2016 osv i all oändlighet. Amen.

Det är väl dags att börja träna igen. Har haft ett sommaruppehåll, som verkligen borde ta slut snart, med tanke på att sommaren ju är över. Yogan var bra, inte tu tal om det.

Igår var vi med Ejda på ridskola. Det kändes stort, för både E och mig tror jag. Dels för att det här är något som hon velat så länge (vi har stått i kö i 1,5 år) och dels för att hästar var en så viktig del av min barndom, och tonår. Mest tidiga tonår kanske. Det är ju DANANDE att vara hästtjej. Tror precis rätt för Ejda. Innan vi åkte dit varnade hon för att hon skulle komma att vara blyg, och lite var hon det men jag såg också att hästkärleken tog över och hon vågade ta initiativ. Tyvärr premierar ju samhället personer som är framåt och tar plats. Det gör Ejda men mer sällan i offentliga sammanhang. Nu handlade det om hästar, viktigast i livet, så hon klev faktiskt ut från sin comfort zone. Hon är en annan sort än min talföre åttaåring om man säger. Med honom diskuterade jag i morse effekterna av hallucinogena droger samt Joan Didions utmärkta essä ”Slouching towards Betlehem”. Bra eller dåligt, men det var i alla fall vad vi gjorde.

Tänkte på det sedan när jag lyssnade på Della Q (har mkt svårt att definiera mina känslor inför denna podd) och Anna B pratade om att man bör ha en filosofi för sina barn. Tyckte iofs hennes ”filosofi” handlade om det gamla vanliga ”vårt barn får vara med i alla möjliga sammanhang när vi träffar vuxna och så sjalar jag henne” som vilken förstagångsförälder som helst (även jag minus sjalandet) samt rätt grova generaliseringar av typen ”ALLA BARN VILL JU”. Nä, alla barn vill ingenting, vilket jag tycker mina två barn illustrerar rätt tydligt. Den ena skolades t ex in på förskola på två timmar, för den andra tog det fyra veckor.

Men min filosofi då, eller kanske målet med mitt föräldraskap, är ju att prata med barnen. Hela, hela tiden. Och prata med dem på ett vuxet sätt, att visa att de är med på lika villkor. Jag sjalade dem inte, och vi stoppade in dem i offentlig omsorg hyfsat fort (pga min pappa har ju inte suttit i finkan för skattebrott och snott pengar från nån fond så att jag kan skryta om att bo på Östermalm på Twitter, jag – vi – måste liksom jobba). Jag är borta från dem mycket. Men jag har varit ganska noga med att låta dem räknas. Jag har som mål att ge dem ett språk och en bildning, för det är i princip det enda kapital jag har att ge dem och jag tror att det är värt något bra i slutänden. Det är väl min filosofi. Att mina barn ska räknas och ha rätt att få vara med, och att de har verktygen till att kunna vara med.

Det går väl igen också i det som händer i Sverige nu. Det är rätt många människor som varken har verktyg, sammanhang eller kunskap nog att hantera samhället. Det syns både i områden som präglas av utanförskap, i den här regionen vi bor (vi som är s k ”tärande” fast det faktiskt är tvärtom), i alla de som röstar på Sverigedemokraterna osv. Alla de människorna saknar sammanhang, kunskap och verktygen på något vis. Och så klart av olika anledningar och det får olika effekter.

Ah, skulle kunna ranta om det här en bra stund märker jag. Men jag har så himla mkt jobb att göra och samtliga puckar är rent ut sagt svinjobbiga, så jag får väl anledning att återkomma här antar jag.

Någon gång.

 

Continue Reading

Lifehack

Läste om lifehack hos Jennen. Har tänkt på det sedan dess och har inga direkta. Förutom det jag snott av henne: laga all veckans mat på söndagar (denna vecka blir det lasagne och korv stroganoff).

Förutom att min ena unge aldrig har sovit (rekommenderar ej) och den andra är en dramaqueen av rang, så är de faktiskt enkla och lättskötta ungar. Jag tänkte på det igår. Småbarnsåren är över. Istället har vi inträtt i den ljuvliga fasen ”syskonbråk”. GUD vad de ska tjafsa om precis allt. Men däremellan mysiga och roliga och någorlunda resonabla. Vi gör allt mer som en familj, en enhet. Svårt att förklara men kanske att de också är medvetna om oss som människor och inte bara serviceinrättningar.

När vi spelade spel hos mormor i går och hon och Ejda fick fråga (alltid kunskapsspel, frågesporter) om en kroppsdel som inte utvecklas förrän vid sex års ålder hos vissa så gissade Ejda på rynkor. Hon är ju! Rolig.

För den delen gick Tage upp vid sex idag. Ovanligt tidigt igen. Han har sovit till sju, halvåtta ganska länge nu. När jag gick hemifrån (åkte med tidiga bussen idag) så låg han och Karlsson och gosade i soffan. De såg förfärligt gulliga ut.

 

Continue Reading

Work it like you mean it

Jobbar igen.

Jag tror det känns bra.

Semstern ungefär så här: Jättefin tågluff genom sex länder (Paris och Berlin = <3), sköna dagar på hemmaplan i Sthlm, fina vänner, fina ungar, och slutligen, fina fjäll. Så klart även VÄDER och mkt bad, på många platser.

Mindre bra med semestern: Var ganska sjuk i slutet, bihåleinflammation från helvetet. Behövde jobba alldeles för mycket tyvärr. Det var INTE bra. Jag hade verkligen inte velat vara så stressad som jag har varit under hela den så kallade ledigheten. Sörjer detta lite. Antagligen därför jag också blev så sjuk som jag blev. Men vi har fortfarande inte fullt ställ i mitt team, så jag gör ÄNNU två personers jobb. Funkar ej. Nu har det gått ett år. Hade tre ljuvliga månader i mitten där jag blev avlastad, sen sket det sig.

I alla fall. Höstplanerna:

  • Börja med yogan igen. Har inte yogat sen semestern startade. Stel som ett as nu.
  • Börja styrketräna. Pratade mycket om det i fjällen med min kompis M, att fan vad saker rasar. Dessa måste lyftas upp igen.
  • Börja med matlagningen på söndagarna igen. Pga: spara pengar och tid.

Och så ska jag försöka vara lite snäll mot min mage. Den har varit väldigt bråkig under sommaren. Tror jag ska försöka dra ner på bröd och pasta, så får vi se om det är boven eller om det bara är lite hederlig stress som orsakar knöleriet.

Bröd och bröd förresten, så jävla mycket mackor äter jag inte. Men ok då, vetebaserade saker. Pasta, det äter jag ju lite för mycket utav.

Är även lite orolig för älgjakten efter denna knäppvarma sommar. Eftersom vi inte köper kött så är jag lite beroende av att den går bra för pappa. Annars blir det både dyrt och trist. Eller så blir det mer vegetariskt, men det är också svårt om man på samma gång ska vara klimatsnäll, eftersom vi bor där vi bor. Finns inte så mkt grönsaker och sådant.

Nu i helgen tänkte vi i alla fall åka till stugan, kanske sova över, kanske plocka blåbär.

Bästa med sommaren är nog ändå att jag har läst så mkt böcker. Äntligen!

 

 

 

Continue Reading

Små personer

Ser en instavän som just har fått barn, de har kommit hem från BB och de har en alldeles liten ny person med sig. Mamman ammar.

Jag minns plötsligt mina egna barn. Tage, den alldeles för tidiga förlossningen. Hur jag grät när de skulle rulla in mig för kejsarsnittet. Han är för liten! Han VILL ju inte komma ut! Paniken hos mig. Daniel som tar min hand. Personalen när de opererar. De pratar om vad de ska göra i påsk. Resor. De skrattar bakom skärmen. Det är en vanlig dag på jobbet. Tages första skrik, Daniels ansikte. Jag har aldrig sett hans ansikte sådant, förr eller senare. Aldrig den lyckan. Jag omtöcknad. Senare, barnmorskor som vrider Tages huvud, mina bröst, åt olika håll för varje BB-personal som kliver in i rummet. Till slut inser jag, att om vi får åka hem och försöka själva i lugn och ro, så kommer detta fungera. Så länge som vi är kvar på sjukhuset försöker jag inte ens. Vi är där länge. Vi åker hem med tunnelbanan. Larm, sondmatning. Tage är som en enda mycket liten trasslig bunt med sladdar.

Tage ammas tills han är lite drygt 6 månader, då han själv tappar intresset. Han äter fort, tömmer ett bröst på mindre än fem minuter. Äter var fjärde timme, som en klocka. Han är världens tjockaste bebis.

Vi försöker hitta en vårdcentral som inte är privat, där i hjärtat av Östermalm. Till slut ger vi upp och hamnar hos Birgitta Klang, specialist på för tidigt födda barn och författare till en rad böcker i ämnet. Mama Mia. Tage går där ända tills vi flyttar. Hon berömmer oss för anknytningen. För Tage spelar det ingen roll om det är mamma eller pappa. Men jag vet att han är min unge, ändå.

Ejda. Jag ligger på golvet i vardagsrummet på nedervåningen. Jag klockar värkarna. Bara en månad tidigare har jag flugits med ambulansflygplan till Sunderbyn. Överbarnmorskan på Sunderby Sjukhus berättade senare att hon aldrig sett en gravid person i så dåligt skick, och att hon var övertygad om att jag skulle hamna i respirator.

Tänk om.

Det gjorde jag naturligtvis inte. Jag hade dubbelsidig lunginflammation, svininfluensa och det årets influensa. Samtidigt som jag var gravid i vecka 35. Vi åkte till Gällivare. När jag klev in på akuten kollapsade jag direkt. Äntligen kunde jag göra det, för det fanns folk som kunde ta emot. 15 kanyler in i kroppen.

Ejda inne i magen.

Jag klockar värkarna för även om jag aldrig hann få några med Tage och jag har haft förvärkar med Ejda i en månad, så inser jag direkt vid 23-tiden på kvällen att det är allvar nu. Jag säger ingenting. Tage och Daniel sover på övervåningen. Klockan ett ringer jag till Gällivare BB och ljuger om att det är fem minuter mellan värkarna, för jag vet att det är vid den tidpunkten som de råder mammor från Vittangi att åka de 11 milen in. Men jag vet  också att det här kommer att gå fort.

Jag får fortfarande fantomvärkar när jag åker med Daniel mellan Vittangi och Gällivare.

När vi kommer in är jag öppen 8 cm. Jag har skrivit ett förlossningsbrev som jag naturligtvis aldrig lämnar in. Långt senare hittar jag det, där står bland annat att mamman kan verka mycket arg, men i själva verket är hon snäll. Och att jag vill ha epidural.

Det blir en förlossning utan bedövning. Jag testar lustgas men har alltid fått panik av saker över ansiktet. Det går inte. Bort med den. Daniel är fantastisk genom hela förlossningen. Precis en sådan person som alla borde få föda barn med. Ejda behöver lite sugklocka på slutet. Jag tror att jag ska brinna upp inombords.

Hon kommer upp på min mage, hon är så liten men ändå så stor jämfört med sin storebror. Allt gör så ont, så ont och jag är så rädd att jag ska tappa henne när moderkakan ska ut.

På natten sover hon på sin pappas mage. Sedan dess har hon varit hans unge.

Personalen ger mig den vidrigaste sortens amningspropaganda och jag är glad att jag är både gammal, feminist och tvåbarnsmamma. Ejda älskar att ammas. Problemet är att hon inte är lika intresserad av att verkligen få i sig någonting. Men myset tycker hon om. Efter fyra månader ungefär, slutar jag helt att amma henne. Hon är spinkig. Alltid under kurvan på vikt, alltid över på längd.

När hennes hår börjar växa ut är det kritvitt och det lockigaste hår jag någonsin sett i min släkt.

Jag tittar på bilden som min instavän lagt upp. Hon ammar sitt barn som det naturligaste i världen. Jag vet att familjen har haft det svårt. De har förlorat ett barn i cancer tidigare. Missfall tätt inpå det. Nu, ett barn.

Tidigare i dag ringde min styrelseordförande till mig och sa att han älskar när jag skriver om min dotter på Facebook. Jag sade att hon är det roligaste jag stött på, hon är intelligent och har en så otrolig känsla för timing. Att vara fem år, greppa både ironi och ha timing. Hon är medvetet rolig.

Igår när vi gick och lade oss, vände hon sig sömnigt mot mig och sade, Jag är verkligen en alldeles speciell person.

Ja, instämde jag, det är du.

Continue Reading

Ointressant

Ju äldre jag blir, desto mer ointressant blir a) nyårsafton och b) midsommarafton.

Sen har man ju barn, så har skuttat runt till små grodorna idag i alla fall, om blott knappa 2h.

Gör även eftergiften sill och potatis (och rabarberpaj). Varmrökt lax. Ska göra en god Skagenröra till i morgon också. Mat ska man såklart inte ignorera.

Vi hade ganska fint väder, lite blåsigt men uppehåll och glimtar av sol. Nu börjar det nog regna snart, men spela roll tänker jag.

Vi funderar på att börja kolla Vita Huset om på nytt, enda sättet att få se en anständig amerikansk president i rutan.

Continue Reading

Stor nu

Fast Tage gått ut första klass precis just idag och känns så stor, känns han förstås väldigt liten samtidigt. Och kramig. På nätterna sover han i princip på mig (aldrig på D), hans närhetsbehov är otroligt stort. Det har det alltid varit. Däremot är han expert på att agera kränkt vit man redan i så här unga år. och bryter emellanåt ihop fullständigt över de mest banala tillsägelser.

Han är duktig i skolan, har klarat av hela lågstadiet redan detta första läsår, i samtliga kärnämnen (jag tror han hann göra det sista på treans mattebok innan de slutade, och han har fått göra de nationella prov som treorna har också) men dras fortfarande med tjaskig finmotorik. Han har en stark känsla för rätt och fel, han är en, tror jag, ganska fin kompis. Kompisrelationerna börjar dock bli mer komplicerade. Stora barn, stora bekymmer osv.

Han är en fin liten unge, och glad är jag för beskedet att hans lärare hänger med åtminstone ett läsår till, det lovade hen på avslutningen i dag. Hen har gjort mkt för klassen och är, tror jag, extremt omtyckt. En vuxen som sätter tydliga gränser och får de mest stökiga att också känna sig trygga. Som jag också skrivit om tidigare, så får även Tages situation uppmärksamhet och han blir hyfsat bra utmanad på sin egen nivå (jag tror dock han kan stretchas mer faktiskt) och får tid med sin lärare istället för att bli någon som får hjälpa till eller i mångt och mycket klara sig själv (något både jag och hans mormor har erfarenhet av, även om jag också tidvis faktiskt fick bra stöd och rätt nivå). Det är inte enkelt med särbegåvade barn.

Nu ska jag göra sommarlovstacofest, eller i alla fall snart. Det ösregnar verkligen ute, inte så sugen på att ge mig i väg till Coop.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Continue Reading

Fler och fler

Jaha. Fick feeling när jag hade gått och lagt mig igår (stannade uppe sent och tittade sista avsnittet av Ex on the beach, har sån guilty pleasure med den och Paradise Hotel, dock tittar jag kanske 15 effektiva minuter av varje 40-minutersprogram, spolar ganska friskt eftersom det är många skämskuddar och eviga jävla upprepningar från King Leonidas).

Scrollade igenom köp- och sälj-grupperna för palettblad och slog till på två stycken små Wizards Jade. Har en sedan tidigare, men den är lite annorlunda i teckningen och har mycket större blad (jag är tveksam till om det är en Wizards Jade), de här såg väldigt fina ut på bilden.

Nu ÄR det slutköpt. Jag måste hålla liv i dem över vintern också, så det blir många lysrör här. De är ju inte så dyra, typ 50 spänn ink frakt så det är inte pengarna. Mer plats, och skötseln förstås. Det är ett litet pill ändå.

Har kanske äntligen en lösning på nya personalproblem som dykt upp efter vägen. Jag håller alla tummar och tår.

 

 

Continue Reading
1 2 3 5