Orkar inte

Världen. Hade lång fake news och konspirationsdiskussion med Tage i morse, baserat på synagogaskjutningen. Hela George Soros-prylen. Det började med att han någonstans snappat upp att folk fortfarande tror att Elvis Presley fejkade sin död. Så vi vuxna drog igång en lång indignerad harang om vad sådana saker kan leda till (dödsskjutningar i synagogor till exempel).

Sedan började jag bekymra mig om Bolsonaro. Eller, det har jag gjort ganska länge nu. Läst många artiklar, både svenska (DN har rapporterat bra) och utländska. Men nu är det ju klart att det är så det blir. Tjena välkommen Brasiliens nya diktator.

HUR, HUR kan världen gå i samma fällor gång efter annan? Lär vi oss ingenting av historien? Blir tokig på att även Bolsonaro verkar vara vald som någon slags protest, snarare än att man håller med om hans politik. Det vansinnet måste upphöra! Såg en artikel på liknande tema hos SVT tror jag det var, som handlade om det faktum att många i Sorsele röstar på Vänsterpartiet lokalt och Sverigedemokraterna nationellt. Och alla som uttalade sig bara ”PROTEST” som anledning till varför. Hur kan man gambla så med ett helt land? Varför inte engagera sig politiskt i sådana fall, och åtminstone försöka påverka, göra landet bättre eller vad fan det nu kan vara, istället för att lägga nationens framtid i händerna på ett gäng inkompetenta fascister? Nä, alltid nån annan som ska fixa. Så trött på den här jävla liberalistvågen där man ska vara sig själv närmast samtidigt som man vill att socialismen ska fixa offentligheten. De två sakerna lirar inte så superväl ihop pga socialismen bygger ju på samarbete – både monetärt och personellt. Inte på att man ska gosa till det så bra som möjligt för sig själv aka låga skatter och vinster i välfärden och samtidigt åtnjuta allt gött slit som offentlig sektor providar oss med.

End of den ranten.

Also, jag fixar ju inte så himla många stora övergripande samhällsfunktioner själv jag heller, är tydligen mest bra på att skrika om det på internet. Men jag är ganska bra på att jobba lokalt i alla fall, där tycker jag att vår familj gör det riktigt bra med olika typer av insatser för det gemensamma. Fast det tär på tiden ibland, och man önskar att man kunde köpa sig fri som de i storstäderna gör. Men alla har ju inte råd, så det är väl toppen att istället ställa upp med tid så att fler kan ta del av det gemensamma som också är gratis (att det finns en bio, att barnen kan gå på teater, valborgsfirande, barngympor, rena dikeskanter på våren, julmarknader, semmeldagar, you name it). Det är bara lite synd att det är ungefär samma (antal och vilka) familjer som rattar alla de här sakerna. Vore ju smutt om alla kunde dra sitt strå till stacken ett år i taget till exempel.

Så. Nu ska jag jobba och förbereda tusen timmars möten denna vecka. Ska åka land och rike runt känns det som, till exempel workshop i Gällivare i morgon, workshop i Kiruna på onsdag, lunch till lunch-workshop tor-fre, möten i Björkliden/Abisko/Riksgränsen fre-lör, workshop i Jokkmokk på måndag (vilket innebär att jag måste åka dit redan söndag för att klara tidsschemat). Fattar knappt själv hur detta lilla helvete ska gå till. Är så opepp på allt också. Tror det där med D-vitamin bara är fake news pga tröttare än nånsin.

 

Continue Reading

Huskvinnan suck

GUD vad jag är trött på huskvinnedebaclet redan innan det dök upp. En gång för alla: kvinnor som säger sig inte ha upplevt könsdiskriminering och därför inte tycker att feminismen behövs, kan endast och allenast säga det pga har ännu aldrig upplevts som ett hot för männen.

Huskvinnan är inget hot.

Däremot är det så klart soft att vara huskvinna. Om man med det tänker sig att man kan gå och skrota hemma och ägna sig åt hobbies. Osoft om det innebär passa upp på mannen. Jag ville också leka hem och familj när jag var liten och just hade flyttat hemifrån.

Ganska osoft att ha varit huskvinna när man:

a) vaknar upp vid 65 och har 0 kr i pension

b) blir lämnad för en yngre huskvinna och har 0 kr i egen inkomst (och inget hus- att sätta framför sitt -kvinna)

Och åh kombinationen av a) och b).

Men jaja. Alla 25-åringar ska igenom det där, och tycker att tidigare generationers feminister har bråkat lite i onödan.

Även så jag.

(ser också en annan sorts huskvinna, nämligen ”frilansskribenten” som bli försörjd av sin make men har ngn spalt/sida i ngt månadsmagasin – ofta skönhetstips el dylikt, så hon kan gömma sig bakom en hittepåkarriär)

Så. Låt oss aldrig prata om detta igen.

Continue Reading

Tricoloren

Det var halsduksrea! Eller, på 20-kronorshyllan låg det två halsdukar, en svart och en fin gråblå färg. Slog till på båda. Ganska så neud. Sedan sist har jag även köpt fiskolja. Inne på femte dagen nu. Har inte fattat riktigt vad den ska leverera dock, men jag kommer i alla fall ihåg att ta dem. Vi får se.

Vi har börjat titta på The Split. Eller det kan t o m vara så att vi är typ färdiga redan? Det är bara 6 avsnitt. Nä, det borde vara något till. Hursom. Den är mycket bra. Tycker om deras familjeliv, Nathan och Hannah. De gör mkt knasiga saker med sina barn men lyckas ändå vara föräldrar mitt i det. Många i persongalleriet jag är förtjust i faktiskt. Och hela serien är intressant och bra på olika sätt.

Två saker jag har fastnat för:

  1. De har ett absurt stökigt hem, Hannah och Nathan. Mkt uppfriskande. Sällan jag sett ett så stökig övre medelklasshem skildrat på teve eller film. De har också ett väldigt mysigt hem, men gode tid vad grejer överallt. Att de ens hittar något i köket till exempel (de hittar påfallande ofta till vinet i alla fall).
  2. Kläderna. Eller mer specifikt Hannahs kläder. Hon har nästan uteslutande (förutom en plommonlila fodralklänning) kläder som går i blått, rött och vitt. En väldigt fin liksom smutsblå färgton dessutom. Älskar när stylingen är så där genomtänkt. Röd tråd. Älskar också att hon har samma kläder mellan avsnitten, något som nästan aldrig händer i teve. Hon har t ex ett par rödblåa lackpumps som förutom att de är snygga, förekommer ganska frekvent serien igenom.
Se här för bevis på rött blått vitt

Sedan är det ju brittiskt, så det är såklart sexskandaler och piskor involverat. Engelsmän är så hemskt förtjusta i piskor och blöjor och sånt. Tydligen – vilket verkar rätt rimligt ändå – så handlar det om deras internatskolepennalism. Man är så van att få stryk att man förknippar det med något ljuvligt. Sedan tror jag också att det handlar om att det är ganska skönt att slippa dominera (det är ju också ofta politiker och högt uppsatta män ur näringslivet) och ta ansvar. Utan istället bli liten skolpojke utan förpliktelser som får sig en och annan lavett. Avkoppling helt enkelt. Ack ja.

 

Continue Reading

Mål och mätetal

Försökte leta efter var jag skrivit om mål för 2018. Tänkte se hur jag står mig. vet att jag pratat om det ngnstans, men misstänker i en FB-chat med ca 6000 meddelanden senare.

Nåväl. 2018 är väl inte bättre än 2017, eller för den delen 2016 osv i all oändlighet. Amen.

Det är väl dags att börja träna igen. Har haft ett sommaruppehåll, som verkligen borde ta slut snart, med tanke på att sommaren ju är över. Yogan var bra, inte tu tal om det.

Igår var vi med Ejda på ridskola. Det kändes stort, för både E och mig tror jag. Dels för att det här är något som hon velat så länge (vi har stått i kö i 1,5 år) och dels för att hästar var en så viktig del av min barndom, och tonår. Mest tidiga tonår kanske. Det är ju DANANDE att vara hästtjej. Tror precis rätt för Ejda. Innan vi åkte dit varnade hon för att hon skulle komma att vara blyg, och lite var hon det men jag såg också att hästkärleken tog över och hon vågade ta initiativ. Tyvärr premierar ju samhället personer som är framåt och tar plats. Det gör Ejda men mer sällan i offentliga sammanhang. Nu handlade det om hästar, viktigast i livet, så hon klev faktiskt ut från sin comfort zone. Hon är en annan sort än min talföre åttaåring om man säger. Med honom diskuterade jag i morse effekterna av hallucinogena droger samt Joan Didions utmärkta essä ”Slouching towards Betlehem”. Bra eller dåligt, men det var i alla fall vad vi gjorde.

Tänkte på det sedan när jag lyssnade på Della Q (har mkt svårt att definiera mina känslor inför denna podd) och Anna B pratade om att man bör ha en filosofi för sina barn. Tyckte iofs hennes ”filosofi” handlade om det gamla vanliga ”vårt barn får vara med i alla möjliga sammanhang när vi träffar vuxna och så sjalar jag henne” som vilken förstagångsförälder som helst (även jag minus sjalandet) samt rätt grova generaliseringar av typen ”ALLA BARN VILL JU”. Nä, alla barn vill ingenting, vilket jag tycker mina två barn illustrerar rätt tydligt. Den ena skolades t ex in på förskola på två timmar, för den andra tog det fyra veckor.

Men min filosofi då, eller kanske målet med mitt föräldraskap, är ju att prata med barnen. Hela, hela tiden. Och prata med dem på ett vuxet sätt, att visa att de är med på lika villkor. Jag sjalade dem inte, och vi stoppade in dem i offentlig omsorg hyfsat fort (pga min pappa har ju inte suttit i finkan för skattebrott och snott pengar från nån fond så att jag kan skryta om att bo på Östermalm på Twitter, jag – vi – måste liksom jobba). Jag är borta från dem mycket. Men jag har varit ganska noga med att låta dem räknas. Jag har som mål att ge dem ett språk och en bildning, för det är i princip det enda kapital jag har att ge dem och jag tror att det är värt något bra i slutänden. Det är väl min filosofi. Att mina barn ska räknas och ha rätt att få vara med, och att de har verktygen till att kunna vara med.

Det går väl igen också i det som händer i Sverige nu. Det är rätt många människor som varken har verktyg, sammanhang eller kunskap nog att hantera samhället. Det syns både i områden som präglas av utanförskap, i den här regionen vi bor (vi som är s k ”tärande” fast det faktiskt är tvärtom), i alla de som röstar på Sverigedemokraterna osv. Alla de människorna saknar sammanhang, kunskap och verktygen på något vis. Och så klart av olika anledningar och det får olika effekter.

Ah, skulle kunna ranta om det här en bra stund märker jag. Men jag har så himla mkt jobb att göra och samtliga puckar är rent ut sagt svinjobbiga, så jag får väl anledning att återkomma här antar jag.

Någon gång.

 

Continue Reading

Facket och skönhetsbranschen

Ah! Nu kom Annahitas efterlängtade uppföljare om facket.

Jag såg på Skincitys Insta häromdagen, att många ifrågasätter varför de inte har kollektivavtal. Att de nu ska bojkotta Skincity.

Det här är en fråga där jag faktiskt själv ställer mig dubbel. Jag kommer ju från en bakgrund (så väl den geografiska bakgrunden som min närmaste familj/omgivning) där facket har stark ställning. Men så har jag varit 17 år i Stockholm, i arbetsmiljöer där facket varit helt frånvarande ur många aspekter. Det har ibland öht inte behövts, ibland behövts jävligt mycket. Ibland har det svängt mellan de två tillstånden på samma arbetsplats också, och det är väl kanske själva grejen. När det är bra, och rosa moln och ”belöningsresor” för personalen, fruktkorgar, roliga kickoffer etc, man jobbar lagom mycket, får stöd, rätt lön osv. Då är det ju fine att facket inte är där och lägger sig i. Men saker händer hela tiden i ett företag och plötsligt är fruktkorgarna och belöningsresorna borta, man beordras övertid eller förmås till tillfälliga löneavståenden utan att kanske veta vad man då ger sig in på (har hänt t ex mig). Då är det ganska bra att ett kollektivavtal funnits där och puttrat på i bakgrunden. På min nuvarande arbetsplats har vi ganska länge haft ett s k ”hängavtal” med Unionen, men sedan i år har vi ett riktigt kollektivavtal.

Så jag är så klart fortfarande pro facket.

Men att avstå från att handla hos ett företag som inte har kollektivavtal, hmm, svårt. Inte bara nu för att det är Skincity alltså, som jag ju köper mycket hos, men alla de sakerna går faktiskt att få tag i någon annanstans, så det i sig är ju inget bekymmer.

Jag känner att antingen så behöver jag ta ett principiellt beslut om att inte stötta företag som inte har kollektivavtal och då måste jag ju kolla upp detta varenda jävla gång jag ska handla ngt (och gaah samvetet för min sydkoreanska hudvård från eBay), eller så är det otroligt synd att företag inte fattar (i synnerhet företag inom handel etc) att kollektivavtal inte är något som ska prioriteras bort och man kan påpeka det som konsument. Utan bojkott. Eller hur gör man?

Börjar låta som Moderaterna under apartheidåren vafan. Eller när Sara Skyttedal nu tar en extra flygresa pga ”vill stötta klimatet”.

Hoff, varför kan man bara inte få konsumera i lugn och ro utan att hela tiden vara någon slags samhällsförbättrare? Jag bara undrar. Närå, det gör jag så klart inte, och visst är det väl bra att sådant här vrids och vänds, belyses etc. Ska vi nu konsumera, så kan vi ju åtminstone göra det medvetet tänker jag. Men alla saker. Cruelty Free, kollektivavtal eller bara inte barnarbete i fabrik, miljöaspekter, jämställdhet, sexism etc osv. Saker som förr i tidens konsumenter inte brydde sig om, pga inte ens behövde i vissa fall, kanske borde ha behövt i andra. Det blir bara svårare och svårare att vara Bra Person™. Ibland är världen en jävligt jobbig plats.

Continue Reading

Läsvärt just nu

Läste flera bra saker på min lunch idag för övrigt:

T ex den här texten från Annahita om skönhetsbranschen och hur vi skriker om hur synd det är om sniglarna som får släppa till sitt sekret, men gladeligen köper arkmasker som fattiga människor får framställa under slavlika (och ohygieniska) förhållanden. Eller IsaDora och Rituals, här i Sverige. För det är ju inte bara i asiatiska länder som det kan vara åt helvete med arbetsmiljöförhållanden. Himla bra! Själv har jag inte heller köpt något från IsaDora efter detta (men äger saker sedan innan detta dök upp). Rituals använder jag pga har fått i goodiebags etc, men det är inget märke som intresserar mig, så noll problem att bojkotta, de har aldrig varit med på min radar. Nåväl, ser fram emot uppföljningsinlägget från Annahita i alla fall.

Sedan från Magasinet Paragraf, som jag tycker börjar segla upp som en plats för intressanta texter, har sett ett och annat därifrån i mitt flöde som jag gillat att läsa senaste tiden. Det här handlar om hur människor gör avsteg från sina värderingar, hur de radikaliseras till fullkomliga dårar, i brist på bättre ord.

Och för att det inte ska bli blott två tipce – se nu senaste säsongen av Frankie & Grace, gör det bara. Så HIMLA bra, den absolut bästa tycker jag. Netflix. Ya.

Continue Reading

Gråtfest

H E R R E G U D som jag grät när vi var på bio igår. ”Vuxenbio” som T och E kallar filmerna som går på söndagar klockan sju. Det är Folkets Hus som ordnar, och eftersom D sitter i styrelsen så faller bioskötseln också på vår familj (jag sitter i styrelsen för Hembygdsföreningen och bakar sålunda fikabröd till byns alla officiella event, närmast fettisdagen då jag ska göra semlor till vår happening med bruna bönor och fläsk, semla till efterrätt).

Nå, igår var det vuxenbio, men en familjefilm så vi gick alla fyra. Första ggn på vuxenbio för barnen.

Det var ”Monky”. D hade lanserat den lite som en svensk ”Alf” för oss andra men det var ca 0 sant. Maria Blom hade regisserat och hon brukar ju inte väja för det tunga i sina filmer. Inte nu heller. Filmen skildrar alltså en svensk familj som en dag får en apa på halsen – så långt very Alf – men very O-Alf var faktumet att familjens femåriga dotter dör av cancer precis i inledningen. Tårarna bokstavligen SPRUTADE. Dottern var så lik Ejda, familjen överlag så lik oss, att det var otroligt plågsamt. Faktum var att alla fyra grät under filmens gång.

Men bra! Jättebra att se med sina barn istället för nån hetsig tecknad film med Pixarbudget. Jag och T pratade massor om den, och Ejda var också fundersam och tagen efteråt.

Continue Reading

Bra läs

Läste tre intressanta grejer fast på olika sätt, i Expressen av alla ställen.

  1. Torbjörns grej om nya generationens politiker
  2. Marianne Lindberg de Geer och Naomi Abramowicz samtal om överklassen
  3. Maltes text om genialitet som får hållas

1:an var intressant cause it’s true, 2:an var intressant pga håller med Abramowicz och 3:an intressant pga det handlar så klart inte om genialitet, när fick ens en genialisk kvinna hållas senast? Genialiska kvinnor är ju alltid tokiga per se.

Blev på gott humör, jag vet inte varför, det kanske var att jag fick läsa tre texter som fick mig att tänka på lite olika sätt och saker.

Sedan twitterdiskuterade jag lite snabbt med Severus om det här med kvinnors coolhet kontra mäns. De flesta kvinnor jag känner, är ju betydligt coolare än de flesta män jag känner. Och så hamnar man alltid i läget att män vill ha cool tjej, får cool tjej, kan inte hantera det överhuvudtaget, sticker från cool tjej, väljer en ocool tjej pga får själv vara den som är above, och mycket coolare. Ser det hela tiden, har själv råkat ut för det, osv. Att vilja ha motstånd är en sak, att hantera det en annan. För mig också, naturligtvis. Även jag går igång på motstånd, så har det varit i alla relationer jag befunnit mig i. Men jag vill att motståndet ska vara en konstant i relationen (tror jag). Jag vill ha en hjärna jag kan stöta och blöta mot, jag vill kunna diskutera. Inte fan sticker jag ju när det blir som roligast bara för att jag vill kunna känna mig överlägsen i en diskussion? Det är överlägsenheten som är det tråkiga. Fy fan att vara ihop med nån som samlar på typ muminmuggar. Men jaja, män är som män är. Leva med dom ska man.

 

(men OBS, min man är ändå ganska bra, så inte alla män! och att ens barn kommer typ försent till skolan för att hans föräldrar diskuterar Robert Englunds svenska ursprung in absurdum är på något vis lite fint, diskussionerna och stötandet och blötandet finns här. Att när ens barn kissar på golvet och halkar i det, så youtubar familjen Papphammarsketcher istället för att torka kiss hmm)

Continue Reading

Nu smäller det i litteraturvärlden också

Oj oj oj, hett om öronen för Herr A.

Men visst har det varit känt länge, och ursäktat lika länge. Jag har själv vid några tillfällen (bl a bokmässan) hamnat på hans fester, det är rätt dekadent får man säga (till skillnad från Sigges fester, som ju mer varit sådana man är van vid, oavsett bransch).

Jag är glad att det kommer ut, och kommer stort. Så oerhört obehaglig läsning, givetvis rapporterna från alla branscher, men just kultur-/litteraturvärlden är ju en av de som jag har rört mig mycket i under åren, så den står mig lite närmare.  Kvinnor som är trasiga, i beroendeställning, alltid alkohol, sedan övergreppen, så många som kräks av oralsexet, nej fy fan. Jag blir arg, ledsen. Det är modigt av de som går ut med namn, för här finns också makt att förstöra, det vittnar artikeln så tydligt om.

Men också – jag är så rädd att det inte blir någonting av #metoo i slutänden sen, ändå. Nog kommer antagligen männen att få fortsätta grisa lite sen, när det lugnat ner sig och vi kvinnor slutat vara så hysteriska, så KÄNSLIGA. Så kan Guillou krama brudar i lugn och ro snart igen.

Continue Reading

Linda min Linda

OK, så, Linda Rodin. Undrar om hon har nåt svenskättlingsaktigt i sig förresten? Nå, skit i det.

Hon är cool.

Det jag gillar med Linda är hennes lägenhet, och hennes inställning till åldrande. Detta är dubbelt, jag har alltid varit ganska pro rynkor, men det var – och det här ÄR ju lite skämmigt – innan jag började få dem på allvar. Jag har inte alls många än heller och de flesta är än så länge mest framträdande på morgonen innan jag öst på med fukt, men det börjar komma lite streck runt ögonen främst, och det stör mig, mystiskt nog. Om jag skrynklar ihop mitt lilla fejs så får jag ju en någorlunda god bild av hur jag kommer se ut i framtiden och det är inte alls illa pinkat. Tvärtom ganska cool. Och ändå, när de börjar formera sig och ta plats så blir jag irriterad. Man kan ju fundera på om det är åldrandet i sig, som rynkorna blir ett så tydligt exempel på, som är vad som egentligen stör mig. Odödligheten hamnar längre och längre ifrån mig. Eller om det är utseendet, det är svårt att komma ifrån ungdomshetsen. Ingen går nog oberörd.

Inte Linda heller. I intervjuer säger hon ärligt själv, att det är jobbigt, det stör henne. Men också att hon – vi alla – liksom får leva med det. Och att den här jävla ungdoms- och retuscheringshetsen som media ägnar sig åt, är förkastligt. Ingenting är på riktigt. Sant!

Och lägenheten sen då, med alla växterna och alla grejerna. Precis så skulle jag vilja ha det. Men det går ju inte, pga BARN. Som VÄLTER saker. Och möblerar om, etc. Samt ehe, även stökig morsa har de. Badrummen, de är lika varandra. Mitt och hennes. Färger och sånt. Jag ska bara stoppa in lite fler växter i mitt. Men Linda bor ju inte i 40 minusgrader så att man måste isolera badrumsfönstret med gullfiber vintertid (man kan också byta fönster om man är lagd åt det hållet). Det förtar lite av stilkänslan om en säger. Dock: Ogillar det här med snäcksamlingen. Tycker för många. Tycker inte snyggt. Tänker även mkt på dammtorkning, som är en av de saker vi verkligen inte gör särskilt ofta.

En annan grej jag gillar med Linda, är hennes stil. Eller snarare konsekvens i stil. Eller fan, eller jo. Hon har konsekvens. I den personliga stilen, tänker att hon får ju utlopp för allt knas vid plåtningar och sånt. Jag måste ju ta ut knasådran i det dagliga livet. Här är det minsann inga kändistvillingar som vill ha mig att modella nån ny kollektion. I alla fall, vill ha Lindas stil nästan exakt. Och jag har ju mycket av den redan, som att jag nästan bara har Levi´s 501:or och sportar rutiga skjortor. Det enda vi inte är överens om, är det här med platta skor. Men tror Linda är längre än jag, plus har så spinkiga ben. Jag behöver klackarna för hållningen och höjden. Silhuetten. Att jag sen hemfaller åt Converse och Martens mest hela tiden ändå, är en annan sak. OBS! Även svårt med högklackat + 501:or vintertid. Pga vilken typ av klackaskor? (även pga halt). Jag lever i fel klimat för Linda Rodin-stilen.

Sist men inte minst då, det här med läppstiften. Vi började med läppstift i nästan samma ålder (it’s a sign!) och nu har Lindas skönhetsmärke tagit fram fem läppstift som – hör och häpna – TALAR TILL MIG, alla fem! Eller snarare så, att trots mina 60-talet läppstift, så är det ungefär de här fem nyanserna som jag faktiskt använder i slutänden. Vill nu naturligtvis ha alla Lindas fem färger. Också pga att en av dem heter ”Billie on a bike”.

Ha! Att Goop har skrivit en artikel som heter just ”How to grow up to be like Linda Rodin”. Den är en bra sammanfattning att läsa.

Och så avslutar vi med en bild för att illustrera att jag redan ÄR Linda Rodin. Minus den där fantastiska lägenheten.

 

Continue Reading