Linda min Linda

OK, så, Linda Rodin. Undrar om hon har nåt svenskättlingsaktigt i sig förresten? Nå, skit i det.

Hon är cool.

Det jag gillar med Linda är hennes lägenhet, och hennes inställning till åldrande. Detta är dubbelt, jag har alltid varit ganska pro rynkor, men det var – och det här ÄR ju lite skämmigt – innan jag började få dem på allvar. Jag har inte alls många än heller och de flesta är än så länge mest framträdande på morgonen innan jag öst på med fukt, men det börjar komma lite streck runt ögonen främst, och det stör mig, mystiskt nog. Om jag skrynklar ihop mitt lilla fejs så får jag ju en någorlunda god bild av hur jag kommer se ut i framtiden och det är inte alls illa pinkat. Tvärtom ganska cool. Och ändå, när de börjar formera sig och ta plats så blir jag irriterad. Man kan ju fundera på om det är åldrandet i sig, som rynkorna blir ett så tydligt exempel på, som är vad som egentligen stör mig. Odödligheten hamnar längre och längre ifrån mig. Eller om det är utseendet, det är svårt att komma ifrån ungdomshetsen. Ingen går nog oberörd.

Inte Linda heller. I intervjuer säger hon ärligt själv, att det är jobbigt, det stör henne. Men också att hon – vi alla – liksom får leva med det. Och att den här jävla ungdoms- och retuscheringshetsen som media ägnar sig åt, är förkastligt. Ingenting är på riktigt. Sant!

Och lägenheten sen då, med alla växterna och alla grejerna. Precis så skulle jag vilja ha det. Men det går ju inte, pga BARN. Som VÄLTER saker. Och möblerar om, etc. Samt ehe, även stökig morsa har de. Badrummen, de är lika varandra. Mitt och hennes. Färger och sånt. Jag ska bara stoppa in lite fler växter i mitt. Men Linda bor ju inte i 40 minusgrader så att man måste isolera badrumsfönstret med gullfiber vintertid (man kan också byta fönster om man är lagd åt det hållet). Det förtar lite av stilkänslan om en säger. Dock: Ogillar det här med snäcksamlingen. Tycker för många. Tycker inte snyggt. Tänker även mkt på dammtorkning, som är en av de saker vi verkligen inte gör särskilt ofta.

En annan grej jag gillar med Linda, är hennes stil. Eller snarare konsekvens i stil. Eller fan, eller jo. Hon har konsekvens. I den personliga stilen, tänker att hon får ju utlopp för allt knas vid plåtningar och sånt. Jag måste ju ta ut knasådran i det dagliga livet. Här är det minsann inga kändistvillingar som vill ha mig att modella nån ny kollektion. I alla fall, vill ha Lindas stil nästan exakt. Och jag har ju mycket av den redan, som att jag nästan bara har Levi´s 501:or och sportar rutiga skjortor. Det enda vi inte är överens om, är det här med platta skor. Men tror Linda är längre än jag, plus har så spinkiga ben. Jag behöver klackarna för hållningen och höjden. Silhuetten. Att jag sen hemfaller åt Converse och Martens mest hela tiden ändå, är en annan sak. OBS! Även svårt med högklackat + 501:or vintertid. Pga vilken typ av klackaskor? (även pga halt). Jag lever i fel klimat för Linda Rodin-stilen.

Sist men inte minst då, det här med läppstiften. Vi började med läppstift i nästan samma ålder (it’s a sign!) och nu har Lindas skönhetsmärke tagit fram fem läppstift som – hör och häpna – TALAR TILL MIG, alla fem! Eller snarare så, att trots mina 60-talet läppstift, så är det ungefär de här fem nyanserna som jag faktiskt använder i slutänden. Vill nu naturligtvis ha alla Lindas fem färger. Också pga att en av dem heter ”Billie on a bike”.

Ha! Att Goop har skrivit en artikel som heter just ”How to grow up to be like Linda Rodin”. Den är en bra sammanfattning att läsa.

Och så avslutar vi med en bild för att illustrera att jag redan ÄR Linda Rodin. Minus den där fantastiska lägenheten.

 

Continue Reading

Pratar bara om barn och familj

Hur blev jag ens sån här? Pratar om ens ungar och julklappar. Skyller på att jag inte gör ngt, bara är hemma med familjen sedan två veckor tillbaka.

Har iofs läst två böcker – av vänsterskäggiga kulturmän – som jag gillade väldigt mycket, samt börjat titta på svensk teveserie som jag också gillar väldigt mycket, samt återtagit bekantskapen med Liv och Carolines podd, som jag också gillar väldigt mycket även den.

Om vi börjar med böckerna. Det är Galagoherrar Klenell och Jonsson som kommit ut med varsin bok. Mats bok är så klart en så kallad Graphic novel, och så klart självbiografisk. Väldigt aktuell för mig, eftersom den handlar om Norrland, vad som egentligen händer med vår landsända och varför. Jag var väldigt förtjust i den här och både grät och skrattade under läsningen. Av igenkänning. Det är så svåra frågor det här om hela Sverige ska leva och till vilket pris, för vem? Supersvåra.

Sedan läste jag Johannes roman och den är väl inte direkt självbiografisk, även om nog både författaren och hans bekantskapskrets kan känna igen sig, eftersom den handlar om en kille som får jobb på ett vänsterinriktad mediehus (Ordfront dåligt maskerat) och liksom av en slump får en ”serietidning” i knäet som han måste rodda mer eller mindre bra. Det är nu inte det intressanta i den här boken, utan snarare de delar som behandlar sociala medier, vad det gör med oss som människor och hur det får oss att gå snabbare, längre, över fler lik. I jakten på likes. Jakten på likes är ju fan också biologisk (som i den här texten om smink) även om inte Facebook fanns när människan först började hänga i grupp. Men att ha tillgång till sådana här medier och former när man bara vill och i brist därpå osv, är fanimej förödande. Tycker Johannes skildrar det utmärkt.

Även vänstermän kan producera bra skit!

Teveserien är den här svenska ”Vår tid är nu” (man vill ju bara gå all Jan Malmsjö och peta in ett ”bästa” här) och i det avsnitt vi såg i helgen så blev jag så otroligt illa berörd av en händelse som involverar den (inte längre så) unga dottern i familjen. Har tänkt massor på den sedan dess (vill inte spoila om någon av mina ca två läsare följer, för vi har tittat avsnitten bra mycket längre fram än de sänts på TV). I alla fall, Suzanne Reuter är så magnifik som skådespelerska tycker jag! Och så gillar jag Sverige under efterkrigstiden. Har googlat massor om såväl sprittillstånd som andra saker som hände i samband med andra världskrigets slut. Och sedan förstås, kvinnoporträtten. Alltså detta jävelskap att vara kvinna, nu som då. Aborter, karriär, alla dessa dörrar som bara stängs och stängs och stängs.

Mm, Liv och Carolines ”En varg söker sin pod” är ju alltid så bra pga de vrider och vänder på allt så himla resonerande tycker jag. Nya vinklar på heta ämnen. Tyckte mycket om det senaste avsnittet där de gick igenom den där listan över vem som gör vad hemma, som Region Skåne tydligen skickar ut till familjer. En saklig lista. Vem gör faktiskt vad? Och att Caroline bara ”jag såg nåt som Amy Schumer sa, att man ska se till att vara den som är alkoholisten i familjen för då får man roligare, och det rådet har jag tagit i alla mina relationer, att paxa den rollen snabbt” *räcker upp handen på det*. Också tänkvärt ändå. Jag tänkte mycket på det i relation till mig och D så klart, och att jag alltid är den som aldrig tänker på morgondagen och det är jävligt orättvist mot honom. Förstås. Jag skyller på patriarkatjäveln och samhällsjäveln som aldrig låter en vara som man är. Det ska FÖRHÅLLAS till så mycket. Vem man är, vem man vill vara. Att man alltid måste ta en roll, istället för att bara få vara den lilla människa man är, utan samhällets krav och förväntningar. Det hade varit så mycket lättare om vi varit mer tillåtande mot varandra. Alla människor. Och om jag nu ska återvända till mina barn igen (ingen text är ju komplett utan långt orerande om barnen, barnen!) så är det någonting jag hoppas att jag kan föra över till dem. Våga vara obekväma, våga vara asjobbiga, våga gå omkring och vara den du vill vara. Hittills går det mycket bra med Tage, lite sämre med Ejda. Hon är mer oroad för omgivningen, kanske för att hon är av kvinnligt kön? Det börjar ju tidigt, pleasandet.

Nästa gång ska jag skriva om min nya stilikon Linda Rodin. Häng med!

Continue Reading

Vilket Glow

Vi såg klart en riktigt fin liten teveserie igår, faktum är att vi började med den i fredags och gjorde slut på den igår, det är bara 10 avsnitt av säsongen, och korta sådana.

Glow” heter den. Gorgeous Ladies Of Wrestling. Den bygger (om än tror jag, mycket löst) på en verklig berättelse om just G.L.O.W. som blev en teveshow i slutet på 1985.

Jag blev otroligt förtjust! 80-talet, de fångar det så HIMLA bra i allt från små detaljer kring kläder, till hur man t ex genomförde ett graviditetstest på 80-talet och de är liksom inte så där SNYGGT 80-taliga, utan fula. Tycker de gör det aningens bättre än t ex ”The Americans” som ju också började med det årtiondet. Där är det lite för tillrättalagt hela tiden, rent scenografiskt.

Och sedan har just wrestling en liten speciell plats i mitt hjärta, för det var en av de första saker jag förknippade med att ha kabelteve, något som givetvis inte fanns i Vittangi på 80-talet, men väl hos Jennies mamma i Upplands Väsby. Vi brukade ligga hela halva nätterna och kolla på wrestling på Sky Channel när vi var hos henne. Vi var där hyfsat ofta bör tilläggas.

Och framför allt blev jag så otroligt förälskad i karaktären Sam Silva, spelad av Marc Maron. Sam Silva ska då regissera hela den här wrestlingcirkusen, med ganska lite kapital och en kokainstinn mamas boy som ”producent”. Han har mest gjort splatterfilm tidigare, så det här är lika nytt för honom som för de tjejer han plockat in. Skådiswannabees, stuntkvinnor, såpastjärnor och partybrudar. Och en varg. Otherkin! Ingen har brottats förr, så första säsongen kretsar mycket kring att få ordning på tjejerna. Marc Marin är f ö egentligen främst ståuppare och komiker, och har synts mycket i typ Letterman och Conan O’ Brien. Jag förstår det, för han har en så sjuk timing i sina repliker, är tveksam till om alla ens finns med i manus, några kommer väldigt spontant känns det som, och det är också precis min typ av cynisk humor. Vi skrattade mycket, Daniel och jag. Både åt vissa absurditeter som följde med decenniet liksom, men också åt en del komiska repliker.

Ja, den har fått en säsong till på Netflix, bra det.

Continue Reading

Slumpen

Det är alltid så små saker som avgör tänker jag när jag läser nyaste numret av Mama (egentligen tycker jag att jag har ”vuxit ifrån” Mama, men numera finns även en del av Bonniers tidningar i appen Readly, som jag använder för att spara pengar när det gäller min ohejdade tidningskonsumtion, så jag läser Mama där) och omslagsintervjun med Therese Alshammar. Hon berättar varför simningen blev så viktig för henne – det började med att hennes mormor höll på att drunkna när hennes mamma var liten. Efter det ville mormodern att hennes barn skulle bli duktiga simmare, så det blev simskola och hela baletten.

Så om inte den där nära döden-grejen inträffat för Thereses mormor, hade vi antagligen aldrig fått se en av världens bästa simmerskor sätta rekord efter rekord.

Så små saker, hela tiden. Okej, en drunkningsolycka är väl ingen liten grej. Men, ja.

Continue Reading