Days like these

Det har varit några bra dagar. Jag får massor gjort, just nu håller jag på med en workshop för vår tyska marknadsplan, ska köra den på fredag. Så nu försöker jag lära mig så mycket som jag bara kan om Tyskland. Som till exempel att de har ganska få stora städer, trots en befolkning på 82 miljoner är blott fyra städer miljonstäder. Hur har det ens ngn betydelse tänker vän av ordning nu? Jo, för oss som destination har det ganska stor betydelse. De är vana vid landsbygd, inte lika rädda för storslagna vyer och ensamma skogar som till exempel britterna. När vi marknadsför oss mot Holland drar vi mycket på möjligheten att få vara ensam, något som aldrig händer i overcrowded Holland, tyskarna kan vi locka med aktiviteter i naturen, för de är inte rädda för den, och vi visar aldrig öde platser för britterna (vi jobbar nästan uteslutande mot London) som blir skraja om de inte ser att det finns människor och bebyggelse dit de ska. Glada människor i grupp är britternas melodi. Och nära till comfort. ”Soft Adventure” om man så vill.

Sådana saker är ganska roliga att hålla på med. Vi förflyttar oss också från en ganska traditionell geografisk marknadsföring, till att se att vår resenär är global och gillar man nischade teman, så gör man det oavsett geografisk marknad = drivkraftsstyrd marknadsföring. Ingenting nytt kanske, men för oss är det nytt. Vi har direktflyg från flera europeiska storstäder som vi måste stötta, så därför behöver vi ändå fortsätta det geografiska fokuset. Tyskland är vår största utlandsmarknad (vi räknar våra nordiska grannar som i princip hemmamarknad eftersom du bara behöver ta ett kliv så är du i ett annat land, i stora delar av destinationen. Jag behöver inte åka särskilt långt för att min mobil ska slå över till det finska telenätet till exempel) och det är roligt att gräva ner sig ordentligt i landet.

Nåväl, nog om mitt jobb. Det är roligt dock. Mitt jobb.

Annars har det också varit bra dagar i familjens sköte. Tage växer för varje minut känns det som. Vi har en helt annan jargong oss emellan plötsligt. Han är liksom stor. Vi kan tillsammans skaka på huvudet åt hans vansinniga lillasysters alla upptåg, vi kan diskutera massor (idag på väg till skolan diskuterade vi effekterna av svartjobb till exempel). Kompisarna har blivit tokviktiga men på kvällen hänger han gärna med mig och spelar tv-spel eller vi läser Harry Potter tillsammans. Ejda är ju en helt annan resa. En ljuvlig unge, med fantasi långt över alla gränser och humör därefter. Men som igår fick så fint beröm av förskolepersonalen för sitt sätt att vara. Går att diskutera med ”hon är precis lika resonabel och vältalig som sin bror”, är en av få som klarar av att sitta vid ”ensambordet” (äta lunch utan vuxen vid bordet, bara med kompisar) och är duktig på att klä på sig själv vid utevistelse. Och deras relation sinsemellan *grinemoji* – det går inte en morgon utan att Tage kramar sin syster hejdå innan skolan, de längtar efter varandra när de är isär, och berättar ofta att de älskar varandra. (och sen får man ryta åt dem för att de ligger i soffan och sparkar på varandra också såklart, men det hör väl till)

Trots Ejdas trots, eller vad man nu ska kalla hennes livsstil, så är det väldigt harmoniskt hemma hos oss för det allra mesta. Det slår mig ganska ofta. Enkelt, liksom. Och roligt. Vi pratar så mycket som familj och det är väldigt mysigt. Häromdagen stod jag och E och skar fruktsallad och E frågade sin pappa om ”han skriver på någon ny bok just nu, och vad ska den handla om?” så vi diskuterade bokskriveri en stund. Fint i all enkelhet. Ja, det är väldigt mycket samtal. Det böljar liksom, och tar aldrig slut. Och om det är så här nu, när de är bara 4 och 7 år, så känner jag en upprymd glädje över hur det framtida familjelivet kommer att bli. När de är stora och kan ta en mer aktiv plats så att säga.

Eller får vi slut på samtalsämnen lagom tills de når tonåren, bara för att vi tömt ur allt om allt redan? Hemska tanke. Man ska ju vara ödmjuk inför livet ändå tänker jag.

Men just nu, just nu fungerar mitt arbetsliv som 9 av 10, och hemmalivet får tamejtusan samma betyg. Hur ofta händer det att allt klaffar samtidigt? Never I tell you. Och ändå händer just det just nu!

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *