Det var bättre förr

Nu ska jag berätta om att det inte alls var bättre förr.

Detta odefinierade FÖRR, när föräldrar var närvarande, aldrig stressade, allt fick vara naturligt och gå efter klockan och såväl barn och vuxna hade all tid i världen till att njuta av livet, vara närvarande i nuet, alltid. Till skillnad från dagens stressade nutidsmänniskor som jagar karriär och morgondag och samlar på IKEA-kök (eller vad fan vet jag, kanske någon dyrare variant, Ballingslöv) och det GÅR UT ÖVER BARNEN OCH NÄR GICK VI FÖRLORADE I OSS SJÄLVA, DET VAR BÄTTRE FÖRR VARFÖR ÄR ALLA SÅ STRESSADE PÅ MORGONEN SÅ HÄR KAN VI INTE LEVA, HUR BLEV DET SÅ HÄR.

Visst längtar ni också tillbaka till förr?

Problemet är att jag inte vet när det där FÖRR egentligen existerade? Det var då inte under bondesamhället, då majoriteten av alla människor var ganska fattiga och statarsamhället existerade och man lämnade barnen ensamma och gick och arbetade åt nån annan och fick knappt ens nån lön utan betalt i natura och klev upp astidigt på morgonen och barnen frös och hade inte alltid skor eller gick i skola särskilt länge – tvärtom skickades de ju själva iväg att arbeta i väldigt tidig ålder. Ingen förälder nånsin under den här eran i livet var närvarande och följde ”rytmen”. Tvärtom tror jag många föräldrar upplevde ganska stark och stor stress, t ex kring mat till barnen, framtid för barnen, långa långa arbetsdagar under hyfsat slavlika förhållanden om man nu råkat hamna i statarträsket och inte var det särdeles mycket bättre om man mot förmodan råkat fixa ett eget torp. Man brydde sig väldigt lite om att bejaka sina barns utveckling om en så säger.

Inte var det heller ännu längre tillbaka, under medeltiden. Hej ännu värre tider då barnen, om de mot alla odds överlevde, räknades och behandlades som vuxna från 10 års ålder. Väldigt få vuxna njöt av livet, arbetade mindre än åtta timmar per dag och levde i en lugn och stressfri tillvaro där man inte hade någon tid att passa på morgonen utan kunde gosa i sängen med sina små och därefter äta en ekologisk frukost på en tid man själv hade valt.

Vi ska väl inte ens prata om stenåldern. Eller den period under tidig medeltid som kallades ”Den mörka tiden”. Det låter INTE som om det var en tid då lugnet och downshiftingen härskade.

Då återstår till exempel industrialiseringen. Sågverken och gruvorna, mumma för barnfamiljer! Här kan man prata om en utvecklande och trygg miljö för barnen. Not. Tvärtom är det ju ganska skämmigt, detta att barnarbete faktiskt var en realitet och en förutsättning för tidig svensk industrialisering. Jag förutsätter att alla har läst Per Anders Fogelström och behöver således inte utveckla det ytterligare. Men så mycket kan jag säga, att nej, det var inte heller den här perioden som var de långa sovmorgnarnas tid. Och väldigt få mammor arbetade 75%.

Jaha. Men femtiotalet då? Världskrigen var slut (en annan period som jag inte skulle beteckna som särdeles stressfri i stora delar av Europa) och det var äntligen dags att börja konsumera som om ingen morgondag fanns. Och mammorna hade äntligen slutat jobba hurra! Givetvis med den lilla bifaktorn att det var i princip omöjligt att skilja sig om man hade hamnat i fel äktenskap. Men det är väl kanske just en bisak. För det fanns ju hela tiden en förälder som lagade mat och inte stressade och hade tid för barnen och…

Femtiotalet var också en tid då mycket krut lades på barnuppfostran. Många var i tillägg präglade av decennier av krig. Det var inte särskilt vanligt att ha ett team av kuratorer, BUP, psykologer etc, till sin hjälp för att bearbeta detta. Ingen slump att barn ska synas men inte höras, myntades här. Under den här tiden var det också ännu tillåtet att slå sina barn, för att uppnå riktig mindfulness. Eftersom papporna tjänade pengarna var det också papporna som bestämde. Det fanns ju inga vabbdagar, och föräldradagar att bråka om hur de skulle fördelas, så den diskussionen slapp åtminstone familjen.

Sedan kom ju revolten med 60-70-talet. En period som jag tror att ganska många som är vuxna idag, inte skulle beteckna som så där superpositiv även om ingen riktigt verkade jobba, där i Stockholms medievärld (eller rättare sagt, alla verkade jobba på SVT och ha det gött) utan istället hänga i gäng, med barnen bredvid. Mycket tid med barnen, men faktiskt ganska lite tid för barnen. Karriär och borgerligt liv ansågs ju nu plötsligt som något som inte var så fint, så på det viset kan jag instämma i att det inte fanns så särdeles många tider att passa. Men det fanns inte heller någon som intresserade sig på riktigt för barnen. Det var ganska jävla mycket vind för våg om man inte gick i raka led på Vietnamdemonstration.

Och så vidare och så vidare.

Jag tror helt enkelt att det där FÖRR, faktiskt aldrig har existerat. Vi har alltid jagat och samlat och gjort vad vi behövt för att överleva. Det vi har jagat och samlat har varit olika saker bara, under alla perioder som människan har existerat.

Det jag däremot är ganska säker på, är att majoriteten av världens barn faktiskt aldrig har haft det så bra som de har idag, eller så mycket tillgång till BÅDA sina föräldrar, eller så lite måsten i deras värld.

Att ha en stressig morgon och bråka om påklädning i hallen och glömma överdragsbrallorna hemma känns faktiskt som småpotatis i sammanhanget.

Åtminstone om man tittar på hur det var förr.

 

 

 

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *