Komplimang

Bekräftelse. Tänker mycket på det nu, efter att precis ha författat en rapport som sammanfattar första halvåret i vårt projekt. 22 sidor. Inte för att jag varit så jävla långrandig, utan för att vi har 14 marknadsgrupper och 242 aktiva företag igång, med en hejdundrande mängd aktiviteter inom varje grupp. Så även om jag kort beskrev varje aktivitet med typ 2-3 rader, så blev rapporten så lång.

Vi levererar. På varje aspekt. Riktigt bra. Och det vore väl kul att säga att det är min förtjänst, men faktum är att det är mina medarbetare som ska ha credden. Däremot är jag nog en möjliggörare för dem, på så vis att jag sällan säger nej till saker de vill göra, alltid låter dem testa sina idéer, och ger dem frihet i att köra på. Vi är ett bra marknadsgäng helt enkelt. Och jag tror också att jag är ett bra bollplank, plus att jag faktiskt också har lärt mig att ta rollen som den som bråkar och är obekväm, åt dem liksom. Att de ska ha bra relationer i olika samarbeten och jag blir den som tar fighterna istället. Mig kan folk utifrån gärna vara sura på, jag har ju betalt för det. Så att säga.

I alla fall, i morse när jag klev av bussen så ringde vår styrelseordförande. Vi har en ganska cool sådan. Hen är 72 år, och har i större delen av sitt liv arbetat med att coacha olympiska atleter utomlands, främst i USA. Hen ringer mig med jämna mellanrum och kollar av läget. Jag tycker det är mysigt. Och jag känner mig sedd, det där med bekräftelse igen. Dessutom sedd av en cool person liksom. Lite töntigt men hej, kan erkänna det här på min egen el bloggo där ingen ser.

Och idag fick jag den finaste komplimangen i det telefonsamtalet. Ungefär så här sa hen:

Johanna. Jag har jobbat med olympiska guldmedaljörer i många många år. De är en mycket speciell sorts människor, alldeles unika i sitt slag. De kan gå hur långt som helst och det är så enkelt. När jag ser dig ser jag att du är precis en sådan speciell person.

Jag började nästan gråta i samtalet. Det kändes supermäktigt att få den komplimangen, att vara en like till Bode Miller liksom. Jag? Så liten på jorden ju. Kanske är jag en alldeles speciell person ändå.

Nu är jag lite high on life, det var en väldigt fin födelsedagspresent att få.

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *