Pratar bara om barn och familj

Hur blev jag ens sån här? Pratar om ens ungar och julklappar. Skyller på att jag inte gör ngt, bara är hemma med familjen sedan två veckor tillbaka.

Har iofs läst två böcker – av vänsterskäggiga kulturmän – som jag gillade väldigt mycket, samt börjat titta på svensk teveserie som jag också gillar väldigt mycket, samt återtagit bekantskapen med Liv och Carolines podd, som jag också gillar väldigt mycket även den.

Om vi börjar med böckerna. Det är Galagoherrar Klenell och Jonsson som kommit ut med varsin bok. Mats bok är så klart en så kallad Graphic novel, och så klart självbiografisk. Väldigt aktuell för mig, eftersom den handlar om Norrland, vad som egentligen händer med vår landsända och varför. Jag var väldigt förtjust i den här och både grät och skrattade under läsningen. Av igenkänning. Det är så svåra frågor det här om hela Sverige ska leva och till vilket pris, för vem? Supersvåra.

Sedan läste jag Johannes roman och den är väl inte direkt självbiografisk, även om nog både författaren och hans bekantskapskrets kan känna igen sig, eftersom den handlar om en kille som får jobb på ett vänsterinriktad mediehus (Ordfront dåligt maskerat) och liksom av en slump får en ”serietidning” i knäet som han måste rodda mer eller mindre bra. Det är nu inte det intressanta i den här boken, utan snarare de delar som behandlar sociala medier, vad det gör med oss som människor och hur det får oss att gå snabbare, längre, över fler lik. I jakten på likes. Jakten på likes är ju fan också biologisk (som i den här texten om smink) även om inte Facebook fanns när människan först började hänga i grupp. Men att ha tillgång till sådana här medier och former när man bara vill och i brist därpå osv, är fanimej förödande. Tycker Johannes skildrar det utmärkt.

Även vänstermän kan producera bra skit!

Teveserien är den här svenska ”Vår tid är nu” (man vill ju bara gå all Jan Malmsjö och peta in ett ”bästa” här) och i det avsnitt vi såg i helgen så blev jag så otroligt illa berörd av en händelse som involverar den (inte längre så) unga dottern i familjen. Har tänkt massor på den sedan dess (vill inte spoila om någon av mina ca två läsare följer, för vi har tittat avsnitten bra mycket längre fram än de sänts på TV). I alla fall, Suzanne Reuter är så magnifik som skådespelerska tycker jag! Och så gillar jag Sverige under efterkrigstiden. Har googlat massor om såväl sprittillstånd som andra saker som hände i samband med andra världskrigets slut. Och sedan förstås, kvinnoporträtten. Alltså detta jävelskap att vara kvinna, nu som då. Aborter, karriär, alla dessa dörrar som bara stängs och stängs och stängs.

Mm, Liv och Carolines ”En varg söker sin pod” är ju alltid så bra pga de vrider och vänder på allt så himla resonerande tycker jag. Nya vinklar på heta ämnen. Tyckte mycket om det senaste avsnittet där de gick igenom den där listan över vem som gör vad hemma, som Region Skåne tydligen skickar ut till familjer. En saklig lista. Vem gör faktiskt vad? Och att Caroline bara ”jag såg nåt som Amy Schumer sa, att man ska se till att vara den som är alkoholisten i familjen för då får man roligare, och det rådet har jag tagit i alla mina relationer, att paxa den rollen snabbt” *räcker upp handen på det*. Också tänkvärt ändå. Jag tänkte mycket på det i relation till mig och D så klart, och att jag alltid är den som aldrig tänker på morgondagen och det är jävligt orättvist mot honom. Förstås. Jag skyller på patriarkatjäveln och samhällsjäveln som aldrig låter en vara som man är. Det ska FÖRHÅLLAS till så mycket. Vem man är, vem man vill vara. Att man alltid måste ta en roll, istället för att bara få vara den lilla människa man är, utan samhällets krav och förväntningar. Det hade varit så mycket lättare om vi varit mer tillåtande mot varandra. Alla människor. Och om jag nu ska återvända till mina barn igen (ingen text är ju komplett utan långt orerande om barnen, barnen!) så är det någonting jag hoppas att jag kan föra över till dem. Våga vara obekväma, våga vara asjobbiga, våga gå omkring och vara den du vill vara. Hittills går det mycket bra med Tage, lite sämre med Ejda. Hon är mer oroad för omgivningen, kanske för att hon är av kvinnligt kön? Det börjar ju tidigt, pleasandet.

Nästa gång ska jag skriva om min nya stilikon Linda Rodin. Häng med!

You may also like

43

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *