Uppåt, framåt

Jag tycker att Tage egentligen är mer lik sin pappa, än han är lik mig (utseendemässigt vet jag inte ens vem han liknar men kanske är det hans mörka hår som förvillar, kanske kommer det från hans mormor) men en sak som jag alldeles tydligt har gett vidare, som jag i min tur har fått från min pappa, är självklarheten, nyfikenheten och tron om att man kan göra lite vad som helst. Allt som verkar kul, ja det testar vi!

Tänkte på det när hans hand for upp i luften helt automatiskt när konferencieren sökte deltagare som ville tävla med sina influencers på stora scenen på Nordsken. Klart man ska göra det! Självklart!

Jag tror också, att eftersom han annars är så lik sin pappa, så är det därför de har så mycket konflikter just nu. Och de kommer säkert alltid att ha en viss friktion. Just nu gnisslar det massor, inte egentligen av någon allvarlig karaktär men tillräckligt. Inget av mina barn är särskilt ojämna eller stökiga i humöret. Tvärtom verkar de vara hyfsat harmoniska och nästan alltid glada, lugna, resonerande och snälla. Åtminstone får vi sådana rapporter från skola/förskola, och det vi kallar konflikter hemma, undrar jag om andra ens skulle märka. T och D krockar nu lite humörmässigt, där D tycker att T är snäsig och biter av med ”jag vet, jag vet” med sin tjuriga röst.

Men jag tror han liksom… frigör sig litegrann från sin pappa. Vidgar sin cirkel, typ.

Mamin däremot, henne släpper han inte taget om. Än. Kanske aldrig. Han är ju min första unge. Min lilla pojke.

You may also like

7

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *